Aftonbladet – 22 januari 1874, sida 2

allt hvad han der såg. Han hade slutit sit till dessa bröder och var god vän med dem ehuru de båda två voro lata och oduglig: till hvarje ordentligt arbete. De togo honon med sig på värdshus och dylika ställen, oci sedan skulle han bjuda igen, så att han sjel slutligen blef lika skuldsatt som de både bröderna. Arbetet i seminariet blef honon motbjudarde; ban upphörde slutligen at: deltaga i lektionerna och hela hans lefnads sätt blef i hög grad oordentligt, Hang vän seminaristen, den ene af de båda bröderna, hade ofta blifvit varnad ai seminarieföreståndaren, men nu kom turen också till Ferdinand, och då de en gång kommo för sent hem — till på köpet icke riktigt nyktra, så blefvo de utan vidare krus tillsagda att genast lemna seminariet, In. genting hade de, och då ingen af dem visste råd, så voro de glada att skådespelaren skaf fade dem roller att skrifva ut, och äfven hela pjeser från teatern att kopiera. På detta sätt kom Ferdinand att göra bekantskap med en sångerska, som då ännu hade ganska mycket att säga vid teatern, och hon ställde så till, att han fick sjunga med i kören vid de tillfällen, då ovanligt mycket folk skulle vara inne på scenen. Hen förtjenade väl icke mycket härpå, men nog kunde han indå ha dragit sig fram, om han inte hade inbillat sig att nu skulle han blifva en stor konstnär och lika bra som de bästa vid teakern. Allt detta visste jag naturligtvis inte då, ty om de också talade derom i byn, eller en och annan, som bade något emot hans förildrar, med flit ville fråga dem efter Ferdinand, så yttrades likväl hemma aldrig ett ord om hvad honom angick. Man kunde nästan ha trott att alltsammans var osavning, om far ej hade sett så betryckt ut och fallit