Aftonbladet – 21 januari 1874, sida 2

STOCKHOLM den 21 Jan. Det i förgår hållna trontalet var icke mycket rikt på ionehåll. Hvad som kdragit sig mesta uppmärksamheten är den strof, hvari, efter omnämnande af det vänskapliga förhåilandet till främmande makter, ordas om tyska kronprinsens besök i Sveriges hufvudstad. Det är, så vidt vi kunra erinra oss, första gången något dylikt blifvit omförmäldt i ett uttalande från tronen till svenska folkets representanter. Regerande monarker ha tillförene besökt vårt land, utan att det ansetts vara af så stor vigt och betydelse, att derom skulla yttras något i trontalen. Vi frukta att man under sådana förhållanden skall tillmäta den tyske kronprinsens vistelse under några dagar i Stockholm en långt större betydelse, än den i sjelfva verket haft och att man på åtskilliga håll skall af ifrågavarande uttalanden föranledas att framkasta förmodanden om en emellan Tyskland och Sverige-Norge ingången hemlig allians. Man torde nemligen på dessa håll vara böjd att resonera som så, att om prins Fredrik Wilhelms besök vid vårt hof saknade en djupare politisk betydelse, så skulle i dess omnämnande på ett så högtidligt sätt ligga någonting, som liknade hvad man i dagligt tal, med afseende på förhållandet enskilda personer emellan, plägar kalla beställsamt och inställsamt fjäsk. Man bar också redan sett en tidning, som synes ha all möda ospard för att den skall bli betraktad såsom organ för tyska sträfvanden och intressen i vårt land, uttala sig med den lifligaete glädje öfver det sätt, hvarpå denna sak blifvit i trontalet vidrörd och taga för afgjordt att Europas statsmän skola tillägga detta uttalande en djup betydelsa. Det värda bladet synes nästan räkna på, att man i Danmark och Frank rike skall betrakta den ifrågavarande frasen såsom ett desavouerande af de sympatier, som svenska folket byst och på flerfaldigt sätt nttalat för dessa länder. Att det tysksinnade bladet på samma gång trakterar med en osanning, som skall tjena till att förvilla begreppen hos den del af allmänheten, som icke har så synnerligen redigt minne af den senare tidens tilldragelser, var något som man, till följd af åtskilliga föregåenden, kunde vänta. Så säger D. N. nu bland annat, att Carl XV:s skan: dinaviska politik kulminerade i konung Carls beslut att mobilisera svenska hären för att deltaga i det senaste kriget med Frankrike mot Tyskland.. Vi ha icke på länge sett en så djerf förvrängning af sak förhållandena, på ett så lättsinnigt sätt fram kastad. Man borde nemligen kunna förut sätta, att D. N. känner betydelsen af ordet mobilisera och sålunda vet, att en mobi lisering af svenska hären vill säga det samma som att uppbåda och ställa på krigsfot samtliga vårt lands militära krafter. Nu vet hvar och en, som med någon uppmärksamhet följt sakernas utveckling och som icke med flit vill blanda bort korten. att någonting sådant icke skedde eller ens ifrågasattes i vårt land år 1869. Då det vidtatseende kriget emellan Frankrike och Tyskland utbröt, kunde ingen på förhand veta, hvilka dimensioner det skulle antaga man kunde i sanning ha skäl att befara att det skulle kunna växa ut till ett all mänt europeiskt krig, under hvilket en liten Istat, hvars försvarsväsen låg fullkomligt i lägervall och var både till qvantitet och I qvalitet alldeles otillräckligt, skulle kunna ha mycket svårt att bevara sin fria sjelf bestämmelserätt. Det var under sådana för hållanden gom konung Carls regering, för att kunna vidtaga några af det yttersta be hof påkallade åtgärder till afhjelpande aj brister i krigsmateriel och annat till för svarsvägendet hörande, beslöt lyfta det s.k lilla kreditivet, för att sålunda stärka värt lands förmåga att bevara sin neutralitet Det är så mycket mera på en gång kostligt och oärligt att vilja kalla detta ett beslu om mobilisering, då man vet att till våra atridskrafters försättande på krigefot skulle foräras icke blott lång tid, utan enorm: penningsummor, öfver hvilka regeringer icke skulle kunna disponera, utan att d I blifvit af riksdagen beviljade, Öaktadt vi icke äro invigda i de diplo matiska förhandlingarnas högre mysterie — såsom D. N. Isar sig vara — tro vi att man bör taga alldeleg för afgjordt, at nämyde blads uppgift, att konung Carl statsräd förmådde honom till det beslute att uppdrags ät dåvarande tronföljaren at resa till London för att der sammanträff med kronprinsen af Tyskland och tillväga bringa en förliknings, är lika mycket gri Tpen ur luften, som historien om mobilise ringen. FIA MN Det om fredag förestående riksdagsman Ål oo Tr lr fm IB slutade har nndar da ar