Aftonbladet – 19 januari 1874, sida 3

Mor gret och jag gret äfven, men nådig frun klappade henne sakta på kinden och sade att hon skulle vara lugn och ttan be kymmer, jag skulle nog blifva ordentligt eftersedd och uppfostrad, det ville nådig frun gvara för. Hvad min egendom beträffade så sörjde nog damstolen för den saken. Derafter steg hom upp och ämnade gå, men då jag alltjemt gret utan uppehåll, vände hon sig om ännu en gång och tillade: Var stilla, mitt barn! din mor lefver ju ännu och sedan re du komma till mig, jag skall nog sörja för dig. Och Gud må veta, utropade Christel, att det har hon också redligen gjort! Hade jag blott följt bemnes råd, så hade mycket varit annorlunda. Under det hon berättade hade det blifvit sent, och de mina återvände från marknaden. Christel såg jag åå om aftonen icke mera, ty vi satte oss till bords och hon sysslade ned något i hushållet! till dess tiden var iane för henne att ätervända till sitt hem. pA En läng tid hade förgått, förrän jag åter kom att blifva ensam hemma med den unga qvinnan. Då jag gjorde henne appmärksam: på att hon ännu icke meddelat mig något af sina egna öden, och att hennes föregående berättelse blott handlat om hennes mor, med: medgat hon detta och jag bad derför att hon nu också ville låta mig få höra detsom hon då hade ämnat anförtro mig af sin egen historia, Mycket är det ej att anförtro sade hon. Hvar och en här i byn har reda på allt som händt mig; det är exzdast orsakerna hvarför det gick som det gick, som jag kunde tala om för. er, men jag gör det inte gerna