Aftonbladet – 19 januari 1874, sida 3

Meyer fick ge mig tyckte han att jag icke passade att vara på landet, utan mor borde låta mig lära något slags finare arbete inne i staden, sk att jag i framtiden kunde ba min utkomst derpå. Han och hans fru talade om ett stort modemagasin, ty handel och penningar och förtjenst, det var hela deras lif; men mor aktade icke stört på deras tal, hon tänkte icke så långt fram I tidea som judarne bruka göra. Detta var sista gången som Meyer var ute hos henne, Icke längt derefter, jag hade nyss fyllt tio år, började hostan blifva allt svårare, och medan mor ännu var i sin väska flder, huro de henne ät till kyrkogärden. Christel tystnade. Efter ett kört uppehåll sade hon: Mor hade en förkänsla af sin död och talade ofta derom helt lugnt jan någan oro. Då hon trodde sig icke afyva långt igen, önskade hon mycket att få tala med nådig frun och bad skolmägtargn äga detta åt herrskapet, Nådig frun var Fod som en Guds engel, alltid villig och färlig att hjelpa och trösta, och då hon kom in till oss, kände mor sig genast lättare om hjertat. Nådig frun satte sig vid Sängen, jag ser henne änn i den gråa sidenklädningen med en hvita. mössan, och mor bad att hon ej skulle taga illa upp, men hon hade ingen att vända sig till och jag skulle blifva kelt al: lena och öfvergifven, då hon gick bort. Nu låg det tungt på hennes hjerta att elaka menniskor skulle narra penningarna at mig lå jag blef stor, och hvad som skulla blifva af mig under tiden till dess jag blifvit gamal nyg att sköta mig sjelf, det visste hon sig ingen råd för, hon kunde inte dö i frid, om nådig frun ej ville förbarma sig öfver 088