len hufvudfråga, nemligen den om institujets likställighet med fakulteterna och alla läroverkens rätt att i vetenskapeng och unlervisningens tjenst få verka allt hvad deras krafter medgifva, hvarom så länge kämvats, blifvit, såsom vi hoppag, för alltid afzjord. N På samma gång som regeringenz beslut i bufvudfrågan bör fullt tillfredsställa riksdasen synes det oss, att det icke blott bör med tillfredsställelse mottagas af institutet, utan jemväl af universiteten och deras medi cinska fakultster. Vår förhoppning om att ifven de senare skola med beslutet känna sig belåtna, granda vi dels derpå, att vi svärligen kunna föreställa oss, att fakulteterna, Åtminstone på genaste tiderna, kunnat på fallit allvar hafva närt hoppet om att allt iramgent få behålla sin uteslutande rätt elle sitt monopol till medicine kandidatexamen, men ännu mera derpå, att vissa af regeringen gjorda anordningar med afseende på den kliniska tjenstgöringen äro egnade att borttaga de farhågor fakulteterna hyst för ininstitutets likställighet och att sklunda äfven tillintetgöra ett af de allra hufvudsakligaste skälen för deras långa motstånd häremot. Att döma utaf, hvad de så ofta uttalat och äfven i sina senaste utlåtanden starkt framhållit, synes nemligen förnämsta grunden för fakulteternas ibärdiga kamp mot institutet hafva varit fruktan för, att de ej skulle kunna bestå vid en fri konkurrens med institatet, somvar långt rikare vu rustadt med lärarekrafter och disponerade öfver mycket större materiel för undervisningen än de, och derför, om det erhölle samma rättigheter som de, skulle komma att intaga en alltför dominerande ställning. Fakulteterna skulle, enligt hvad de sjelfva förmenat, ej kunna hålla sig uppe vid denna ojemna täflan, de skulle öfvergifvas af lärjungarne, föra ett tynande lif och sjunka mer och mer tillbaka för att slutligen i en ej aflägsen framtid upplösas, hvilket återigen skulle utgöra början till universitetens sprängning. Vi hafva aldrig rätt kunnat förstå denna fakolteternas stora misstro till sig sjelfva, allraminst som vi snart sagdt i alla land finna ett dylikt förhällande, att i de stora städerna, framförallt i hufvudstäderna, me. dicinska läroverk bestå, hvilka i alla hänseenden äro ojemförligt rikare utrustade än de läroverk, som äro förlagda till mindre städer, och likväl se vi de senare föra ett friskt och blomstrande lif under follkomligt fri täflan wed de förra. Emellertid är det väl mer än sannolikt att betänkligheter af ofvapnämnde art äfven för regeringen varit den egentliga grunden till att hon ej förut ansett sig böra bifalla institutets likställighet. Den nuvarande regeringen har visat sig ej dela dessa betänkligheter och dermed äfven uttryckt sitt förtroende till fakulte ternas innehoende kraft att uthärda och be stå i den täflan, som nu inträder; men en eftergift åt fakiteterna med hänsyn till de ras ofvannämnda fruktan synes regeringen dock hafva gjort, då hon förordnat att sex månaders propedevtisk klinisk tjenstgöring närmast efter mediciao kandidatexamen skall obligatoriskt, vid ettdera af universitetets kliniker, fullgöras af alla blitvande läkare äfven af dem, som vid Karolinska institute aflagt sin medicine kandidat-examen, ehurt det varit lätt att vid Serafimerlasarettet upp rätta propedevtiska kliniker, om man anset sig böra bibehålla sådana. Detta regerin gens stadgande tillförsäkrar fakulteterna att, åtminstone på ett stadium af deras ut veckling, se alla Sveriges blifvande läkar bland sina lärjungar. För vår del tro vi att den kliniska tjenst göringen med mera fördel kunnat ordnas p sådant sätt, att mera frihet blifvit lemna åt de studerande vid valet af plats för den sammas utförande, åtminstone inom en vi. begränsning, lämpad efter de kliniska resw serna på de olika ställena, och vi skull helst sett att så skett, samt kunna ej före ställa oss, att detta skulle medfört någr faror för universiteten, men säkert är at Imed de åsigter om saken, som fakultetern sjelfva uttryckt, den nämnda anordninge dbör vara egnad att tillintetgöra deras fruk tan för framtiden och göra äfven dem be fjnägna den nya ordningen. Vi återkomm till ordnandet af den kliniska tjenstgöringe lvid den granskning at regeringens detaljbe Istämmelser, hvartill vi nu öfvergå sedan Jofvan hufvudsakligen uppehållit oss vi I sjelfva prinoipfrågan och dess lösning. —— rt