Aftonbladet – 17 januari 1874, sida 2

en stund, under det hon beskådade den ena j saken efter den andra, lade den åsido och skakade på hufvudet, men jag somnade snart, eburu jag alltjemt tyckte att det ändå inte var som om jag hade fått mor tillbaka igen. Följande morgon, då hon ville stiga upp, kunde hon ej röra en lem, kon var stel i alla leder. Värdinnan kom in, talade vänligt vid henne och sade att hon borde sköta väl om sig, det hade hon ju räd till. Hon kokade t åt henne, och mor förblet liggande både denna och den följande dagen. Den ena efter den andra från byn kom för att besöka henne, men hon var kort emot alla och sade att ingen behöfde se till henne, hon ville helst iå ligga i fred. Då hon likväl icke blef bättre, skickade hon efter doktorn, och när han kom, sade ban straxt att sjukdomen var en förlamning och att den skulle blifva långvarig, och så blef den äfven. Vi hade hunnit till påsk förrän mor åter kom upp. Från slottet hade de skickat henne ett och annat och varit vänliga, som de alltid voro mot sjuka, och då mor kunde gå ut igen, sände nådig frun ett bud och sade att hon sjelf ville tala vid mor; nådig frun hade under tiden fått höra omtalas både vinsten och stölden och allt, och nu hade det kommit i dagen att en af de främmande betjenterna hade varit tjufven. Detta blef också allmänt kändt i byn, men hvad mor angick blef det icke mer som förut; då var bon väl anskrifvon, så fattig hon än var, och ingen menniska hade brytt sig om att fråga efter hvad hon företog sig. Nu skulle hvar och en hafva sitt erd med i laget, och den, som skall vara föremål för allas omsorger, den har aldrig något lugn eller ro. Den ene ville veta hvar hon skulle göra af alla sina många penningar, den an