Aftonbladet – 17 januari 1874, sida 2

henne, hvarför hon ej hade sin vackra pelskappa på sig, det vore ju kallt väder i dag! Christel stannade oeh sväljde tårarne, som hindrade henne från att tala. Tag inte illa upp, sade hon, jag kan inte tänka härpå, ty min mor blef aldrig mer densamma efter denna färd. Så liten jag än var, ser jag henne ännu framför mig hur hon måste följa med dem så som hon gick och stod, hur alla pratade, alla skreko, alla hade ögonen på henne; på mig tänkte ingen, inte ens mor sjelf, hon var ill slut nästan från sina sinnen. Men sedan polisbetjenten väl var borta och inspektoren hade gätt upp på slottet och menniskorna började återgå hvar och on till sitt, då till slut blott nägra få stodo och språkade med hvarandra, :då menade våra grannar, folket som vi bodde hos, att let väl ändå kunde vara en möjlighet att mor hade vunnit på lotteriet; de hade ju udrig förr kommit på henne med något som orätt var, och sjelfva hade de ju aldrig saknat något, ej ens den minsta smäsak. 3å talade de fram och tillbaka, jag förstod nte mycket hvarom fråga var, men jag gret indå, emedan mor hade gråtit, och dessutom var ju vår kammare igenlåst och jag var bungrig. Grannarne voro i grunden inga elaka menniskor; de tyckte det var synd om mig, och jag fick vara qvar hos dem som förut, under det mor var inne i staden. Eger det Ut sin riktighet, sade de, så kommer väl Meyer att hålla med henne, och då kunde on ju vara hemma igen innan det blef afon. Du, gode Gud! de visste inte, de, att let ej går så lätt att komma ifrån domstoens ransakning. Mor sattes genast i fängelse, och penvingarne, som funnits i hennes kista, af.