Aftonbladet – 17 januari 1874, sida 2

nu i den största oordning och i denna vil lervalla var svårt att finna rätt på något. Polisbetjenten bannades och skrek, att hon borde blygas för att uppehålla dem meå dylika narraktiga historier, det var ju lögn alltihop; alla grannarna började attileta och rifva omkring i sakerna, mor var rädd om sina tillbörigheter och ville försvara sig, det ena ordet gaf det andra, till dess polisbetjenten miste tålamodet. Han körde alla grannarna ut ur stugan, men under tiden hade der blifvit alldedes fullt af folk, halfva byn hade församlat sig och historien om högsta vinsten och de blanka thalerstyckena och stölden hörde mor som ettsurr för sina öron hvart hon än vände hufvudet. Jag gret och skrek och hängde mig fast vid hennes klädning, så att hon till slut icke längre visste till sig, och det enda hon xunde säga och som hon ständigt uppre: ade, var och förblef att hon vore en ärlig menniska och att de af barmhertighoet ville åta henne få tala vid nådig frun. Men por isbetjenten, som alltid gjorde processen kort, befallde henne att tiga, om hon ej ville att något ändå värre skulle vederfaras henne. Hals öfver hufvud måste hon stoppa n sina saker i kistan, som polisbetjenten åste igen; nyckeln tog han sjelf, kamma: ren tillåste han också, och mor måste följa med henom till staden, der skulle det nog visa sig hur det hängde ihop, sade han. Mor hade inte bättre önskat än att få zomma till staden, ty hon satte all ein lit ill Meyer att han skulle bekräfta hennes 1tsago, om hon blots icke hade nödgats gå som en landsstrykerska mellan vaktkneksarnes hästar, tvärs igenom byn, begapad if allt folket och förbi krögerskans gamla nor, en stygg gumma, som missunnade alla vad godt de hade och som nu ropade efter