Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 3

fram lottsedeln, som låg särskildt för sij sjelf väl inlagd, varligt och aktsamt, son ban alltid handskades med sina saker, son om allt hade varit idel rariteter. Hvarker Wenåland eller slagtaren gåfvo akt på ho nom. Han gick derför tätt intill dem sträckte fram lottzedeln och tänkte pass: på när de slutat tala. Men då Wendlanc såg honom atå der helt tyst alldeles invid rusade han plötsligen upp och utropade Marsch ut med dig! Hvad står juden dei och lyssnar efter nu igen! Lyssnar? sado Meyer, hvarför skull jag lyssna på hvad herrarna säga, som ji ändå inte angår migz! Jag ville blott säga att den här lottsedelm.. Måtte fan taga dig och dina lotter, och packa dig härifrån! återtog Wendland och slagtaren tillade, att han redan förn bade en lott tillsammans med någon annar och ville inga flera ha! Det är också inte er, utan hr Wendlanc som jag menar, sade Meyer undfallande och herr Wenåland borde inte stöta lycka: ifrån sig, ty det är ett eget förhållande, et alldeles eget, med lottsedeln. Under tio å: ha fyra personer spelat tillsammans på samma fjerdedels lott, och nu, då en af di fyra har dött, så tänkte jag att herr Wend land viile... Tänkte! Du kanske tänkte att herr Wend land inte skulle kanna använda sina pen ningar bättre än att kasta dem i halsen på dig, men laga dig nu bara ur vägen ! skrel den tilltalade, ännu mera uppretad. Wendland var dä redan lika styf och stol som ban ännu är och alltid varit, så att när det föll honom in, hvarken talade elle svarade hän om det ej behagade honom, ocI derför insäg den gamle Meyer att denn: gäng, då Wendland ändå gaf sig i språl