Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 3

år till på skälle jag sjelf kunna samla ott kapital för att med det liqvidera en hedersskuld som återstår. Men att blott en svag lifsgnista återstår för mig, det vetjag. -Stora svettdroppar hade nu framträngt på den sjukes panna, och jag bad homom enträget att hvila sig. Ja, sade han, men stanna qvar äfven om jag skulle falla i dvala.x Mera äs en halftimma förflöt innan ban Bter började tala. Min svåger och mina brorsöner hafva visserligen redan för flere år tillbaka och äfven sedan lofvat att efter min död, bur än boets ställning är, tilldela mina båda trogna tjenare 4000 rdr hvardera jemte bosättningspersedlar efter en uppgjord förteckning; men på deras ordhållighet kam jag ej fullt lita. Jag har iett ögonblick af harm högtidligt lofvat mig ejelf att aldvig vidare underskrifva något testamente och det kunde ju dessutom kullkastas. Men om efter min död det visar sig att mina arfvingar icke infria sina löften till mina tjenares bästa, vill ni då göra bruk på det sätt jag föreskrifvit af de handlingar som förvaras i detta convolute? (han framtog nu ett försegladt couverte, som legat under hufvudkudden). Vill ni lofva mig på tro och ära att utföra detta uppdrag ? Jag insåg väl att obehag för mig kunde uppstå om jag mottog uppdraget; men jag svarade dock ja. Tack för det! Dermed har ni lyftat en tung börda från mitt hjerta, Men — fort gatte han efter en lång paus — ännu en begäran har jag till er. Mottag mitt kriftliga uppdrag att blifva utredningsman af mitt bo, ty derigenom kan ni bättre bevaka mina trotjenares rätt. Äfven dertill samtyckte Jag. Nu äro mina krafter uttömda — sade den sjuke — och jag måste hvila mig, meur återkom — — I morgon, inföll jag. — Nej i eftermid dag kl. 6. Tiden är för mig dyrbar, oci till den tiden är doktorn kallad. Jag vill att han skall bevitna förordnandet för Er. Anskaffa en skrifkunnig person som äfven infioner sig då. Baronen hade låtit Lund biträda sig och låg påklädd då vi inträdde. Den beskedlige doktorn uttryckte sin belåtenhet med dem inträffade synbara förbättringen i baronens belsotillstånd, hvarpå han svarade vänligt: I dag känner jag mig verkligen mera trarquil än på flera månader,. Längsamt, mes med hög röst dikterade han förordnandet för mig att omhändertaga sterbhuset och utreda affärerna uten intrång af någon eho det vara måtte. Är detskrifvet? frågade baronen. Då svaret blef jakande, sade han? Tillägzg nu: Kamrer — eger att af boets behållning sjelf bestämma det arvode som honom bör tillkomma, utan att mina arfvingar deröfver någon slags klagan kunna anvställa. Handlingen underskrefs och bevitnades. Är jag fullkomligt redig nu? frågade den sjuke. Å Gud bevars visst är herr baronen redig — svarade doktorn med häpnad. Sk mycket bättre att äfven ni kan intyga det, hr doktor. Arfvingar äro ofta misstrogna. Det tillkallade vitnet fick sitt arvode, och afläggnade sig derefter. Året är snart slut — sade den sjuke — och jag anhåller att nu äfven få lemna herr doktor ett välförtjent arvode. Om jag ej varit en lydig patient, så är jag likväl desto mera tacksam. Doktorn förmanade baronen att icke anstränga sig nu då krafterna började återkomma. Han tycktes alls icke märka att det var de sista krafterna som den sjuke tog i anspråk. Sedan jag mottagit det omnämnda förordnandet. efter det läkaren aflägsnat sig, yttrade baronen med svag röst: Mina tjenares välfärd har jag nu öfverlemnat i er hanpå. Kom ihåg att de äro gamla och ej vidare kunna tjena. Ni skall inför Gud ansvara för ert handlingssätt mot dem. Farväl nu, om vi ej skulle träffas mera här i lifvet, och mottag detta som ett bevis på min tack samhet. Han lemnade mig en brillianterad kråsvål, alltför dyrbar dock för en vice-värd att begagna. Under de följande dagarne låg baronen nästan i ständig slummer.. Doktorn kom och sick som vanligt, taiade om ett långsamt, plägfritt aftynande, ordinerade ny medicin lt som oftast, men endast till nytta för apotekaren, och yttrade att ännu fanns mycken lifskraft qvar hos den sjuke. Deruti misstog han sig likväl. En morgon då den samle trogne Lund, hvilken på natten flera sånger ljudlöst tittat in till den sjuke som åg fullkomligt lugn, åter inträdde på det bestämda klockslaget, låg den älskade husbonden liflös. Inga yttre tecken visade att lödskampen varit svär. Hjertat hade stannat och lifvet hade flytt. Den gamle mansens allvarliga anletsdrag voro icke föränrade. (Forts.) KESO