Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 2

att berätta, men nog vill jag tala om allt ehuru det nu är så länge sedan. Jag uppmanade henne att börja, men hon tvekade och sade slutligen: Egentligen är det inte mig det hände, utan min mor, som också var hemma här. Hon var postbud här i byn och fortsatte dermed också en tid, sedan hon ej mera behöfde vara det. Härmed var Christel, utan att hon sjelf märkte det, inne på sin berättelse och hon fortior sålunda: Min far hade dött som ung och likaså alla de andra barnen, som mina föräldrar bade haft. Far var handtverkare, och vi bodde der borta i byn i samma stuga, som nu skoflickaren har, ni vet ju, skoflickaren, som har arbete härifrån huset. När nu far var död, insåg mor nog att hon icke kunde berga sig bra på lapparbetet. Hon gick derför upp till slottet; då lefde ännu den gamla nädiga frun, som hade hjelpt henne med fars begrafning, och för henne framförde hon sitt ärende. Näådig frun, hon insåg mycket väl hura det stod till, och så blef det uppgjordt, att mor ekulle få arbete från slottet, som dels betalade sig bättre, än lapperbetet och hvar vid dels ock alltid ett och annat föll bredvid, som kom henne till godo. Hon fick skura och göra rent när det var mycket herrskap på slottet; då och då fick hon komma dit och tvätta, och ganska ofta hände att de ekickade henne in till staden, om något behöfdes. Vid dessa tillfällen glömde mor aldrig något, hur ringa det än var och har mycket hon än hade att uträtta; och emåningom blef det som en vana att hon gick in till staden hvarje onsdag och lördag och uträttade då allt som var af nöden. När detta blef kunnigt i byn anmodades hon än af den ene än af den andre grannen