Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 2

Jag sydde i löfsalen, hon gatt midt emot mig och stickade, då vi plötsligen hörde det ringa på dörrklockan. Christel gick för att ge hvad det var och kom straxt tillbaka. Hvem var det? frågade jag. Den kringvandrande handelsmannen, juden, svarade hon och tillade efter en kort stunds tystnad: Hvad menniskorna ändå kunna vara efterhängsna, man blir raktinte af med dem. Hade han då inte hvad ni behöfde? Åh je, hans saker äro just inte så då liga, men han vet ju mycket väl att frun här aldrig köpar nägot af honom. Hon ta ger allting från staden och han kommer också ej för att få afsätta sina varor, utan alltid blott för hans olycksaliga lotteris skulj. Har han lotter att sälja? Hon bejakade det och jag frågade om det spelades mycket i byn. Nej, just inte mycket, men det händer ändå någongång. Har ni inte också lust, Christel? Hon höjde suckande på axlarne. Jag tror jag fätt nog af den sakenm, sade hon. Jag förstod ej hvad hon menade och bad om förklaring. Du, gode Gud! utbrast hon, det är bäst att alls inte tala derom. Det tjenar ju ingenting till att man åter genomgår allt hvad man har upplefvat, allt som man varit med om, Ingen får sina öden förutsagda vid sin vagga. Min syster har sagt mig att ni har haft många sorger, återtog jag. Vill pi inte, Christel, berätta för mig huru ert lif förflutit, hvilka öden ni genomgått? Hon stack in strumpstickan i bomullsgarnnystanet och lösgjorde långsamt några hvar? under det hon talade. Berätta? Berätta för er, det kan jag ej, det är ju ingenting