Aftonbladet – 15 januari 1874, sida 2

ina damer. Föremkblet för detta allmänna deltagande hade jag dock ännu icke sett, ty vi sjelfva gingo oftast genom trädgården direkte ut på fria fältet och kommo sällan till slutet af byn, hvarest Wendlands gård och egor voro belägna, och en bonde går aldrig ut för att promenera. Men en afton, då jag hade varit uppe på slottet och på en omväg återvände till min svågers boning, kom jag att gå förbi skolmästarens hus. Der vid trädgå:dens baksida, bredvid häcken, som löpte längs kärrets rand och under skyddet af ett stort körsbärsträd med djupt nedhängande grenar, der stod en storväxt, starkt byggd karl. Då han blef mig varse, drog han sig längre tillbaka i skuggan och jag hörde, att någon, som måtte hafva stått på andra sidan om häcken, smög sig undan bland videbuskarne, Synbarligen hade jag stört ett kärleksmöte, och jag ville gerna aflägsna mig så fort som möjligt; men okunnig om vägen, hade jag just kommit in på den sanka, sumpiga marken och måste steg för steg söka nig fram längs häcken, hvarestingen gångstig fanns och der man blott, klifvande från len ena stenen till den andra, kunde komma fram. Då den främmande mannen såg att vi ej kunde undvika hvarandra, vände han sig plötsligt om. Här kommer ni svårligen fram! sade han. Gräset kännes redan fuktigt, och här ir dessutom alltid sumpigt. Finns det då härifrån baksidan ingen väg genom stängslet in i skolmästarens trädgård ? En trädgårdsport finnes väl, men den är alltid stängd, svarade han och räckte mig lervid handen, för att hjelpa mig öfver de svåraste ställena. När han såg mig välbehållen på torra marken, fortsatte han sin väg