Den märkligaste nyheten för dagen är att Cartagena fallit. Då de upprorsförsök, hvilka sistlidne sommar utbröto i en stor mängd af södra och sydöstra Spa niens förnämsta städer i fsyfte att konstituera icke blott provinserna utan alla de särskilda kantonerna såsom små, i sina iore angelägenheter sjelfständiga republiker och Spanien såsom en konfederation af sådana, öfverallt annorstädes undertrycktes af de reguliera trupperna, blef danna stad intransigentess sista bålverk. Med storihärdighet och, som det vill synas, icke utan klokhet i anordnandet af försvarsåtgärderna, ha insurgenterne under flere mäånader motstått belägringsarmens alla angrepp och ett mångfaldiga gånger förnyadt bombardemont. Så stora ansträngningar skulle dock säkerligen icke ha förspilts på en förlorad sak, om icke regeringen i Madrid tillbakavisat alla anbud om kapitulation mot vilkor af amnesti, och hellre än att gifva sig på nåd och onåd ha de fortsatt försvaret, så länge detta var möjligt. De nuvarande maktinnehafvarne i Madrid skola säkerligen icke underlåta att räkna sig till godo Cartagenas fall, såsom ett resultat af deras energi, ehuru det är otvifvelaktigt, att detsamma skulle ha inträffat om statskuppen varit ogjord; ty förhållandena der voro redan sådana, att stadens fall endast var en tidsfråga. Fartyget Numancia, på hvilket insurrektionsjuntan befann sig, försvarade sig dock mot regeringseskadern och lyckades otroligt nog undkomma till Oran med 2500 insurgenter. Times särskilde korrespondent i Madrid, som förut på telegrafisk väg meddelat verldsbladet en redogörelse för statskuppen i Madrid den 3 dennes, lemnar i ett bref, dateradt den 4 denaes en ännu mer detaljerad skildring af den nämnda omstörtningen. Korrespondenten beklagar, att hans första underrättelse varit ofullständig och till och med i ett par punkter oriktig, hvilket han förklarar bero på de olika versioner, som omedelbart efter statskuppen voro gängse. Den berättelse, han nu meddelar, grundar sig på de underrättelser, han erhållit af en utländsk diplomat, som var närvarande i mötet, då statskuppen föröfvades. De intressanta detaljer, som korrespondenten meddelar och genom hvilka man blir i tillfälle att göra sig ett begrepp om hvad som verkligen tilldrog sig i cortes den 3 och i hvilket förhållande de ledande personerna — särskildt Castelar — stodo till statskuppen, föranlåta oss att meddela det väsentligaste af korrespondentens skildring. Det var medan man var sysselsatt att granska voteringssedlarne för den nye konseljpresidenten, hvilken skulle bilda ministåren, som statskuppen började. Emellertid var det presidenten i cortes Salmeron, som först un derrättade församlingen om statskuppen. Han kom in i församlingssalen, under det en af vice-presidenterne granskade voteringssedlarne, hvilka utlofvade en stor majoritet åt sennor Palanca, och han delgat genast församlingen, att han genom tvenne adjutanter erhållit ett budskap från generalkapten Pavia af innehäll, att som cortes icke kunde fortsätta med sina sessioner utan att sätta det allmänna lugnet i fara, måste församlingen inom fem minuter lemna palatset. Nu uppstod en obegskriflig scen af förvirring ochlarm, Alla de deputerade sprungo på en gång upp och en hvar ville yttra sig. Det första tydliga ord, man kunde höra, då bullret något lagt sig, kom från Castelar. Han tycktes besvara någon fråga af Salmeron och protesterade ifrigt emot, att han