STOCKHOLM den 14 Jan. Sedan professuren i österländska språk vid universitetet i Upsala sistlidne höst genom innehafvarens frånfälle blifvit ledig, vidtog kanslersembetet, till hvilket, innan ledigt professorsembete till ansökning kungörer, underrättelse derom skall insändas, den välbetänkta åtgärden att från akademiska konsistoriet infordra utlåtande, huruvida en förändring af den ifrågavarande profesgurens läroämnen vore önsklig. Af akademiska konsistoriet hänvisad till filosofiska fakulteten, öfverlemnades frågan till en af sistnämnda myndighet förordnad komit, hvilkens förslag, sedermera godkändt af fakulteten och konsistoriet, lär gå derpå ut, att den nuvarande professuren i österländska språk måtte, med förändradt namn, uttryckligen inskränkas till de semitiska språken, hvarjemte en särskild lärostol för sanskrit borde upprättas. Förslaget skulle synas oss godt, om ej den betänkligheten mötte, att det förutsätter beviljandet af en ny professorslön. Visserligen vilja vi gerna antaga och hoppas, att allt för stora svårigheter ej skola resa sig mot erhållande af en så föga betydlig tillökning å universitetets stat. Men det förekommer oss, som en annan lösning af frågan både i och för sig sjelf vore ganska lämplig och, derest man hyser någon allvarsam tvekan om snar framgång för det nu väckta förslaget, att föredraga framför detta. universitetets stat finns, som bekant, utom professuren äfven en s. k. adjunktur i österländska språk med lön af 2.500 rmt. Med etttilläggsanslag, mindre än hältten af det för ett nytt professorsembete erforderliga, kunde denna adjunktur förändras till professur för endera af de två hälfter, hvari man nu vill klyfva den nuvarande professurens i österländska språk ofantliga område. Dermed försvinner visserligen en af dessa besynnerliga lärareplatser vid universitet, de s. k. adjunkturerna, som enligt vår och många med universitetsförhållandena nära förtrogna personers åsigt efter hand skola, till större delen, befinnas i sitt mnuvarande skick mer och mer otillfredsställande och ohällbara. Väl veta vi, att också mänga sakkunnige finnas, som om adjunktsivstitationen öfver hufvad hysa en annan åsigt, men i det nu föreliggande, särskilda fallet kunna vi ej föreställa oss att de skola hysa några betänkligheter mot en förändring, hvarigenom professuren och adjunkturen i det omöjliga ämne, som kallas österländska språk, förvandlas till två professu rer, som sig emellan dela det stora fältet. En sådan reform, hvilken förutsätter en mycket obetydlig förhöjning af universitetets budget, har naturligtvis den allra bästa utsigt att kunna snart, ja så godt som gsnast genomföras ; och vi förmoda, att man inom de akademiska kretsarne måste vara lifligt intresserad af, att den högnödiga förbätt ringen af de filologiska studiernas representerande vid universitetet ej länge undanskjutes. Det torde ej böra betviflar, att en framställning från K. M:t i ofvan berörda syfte skulle beredvilligt behjertas af den inom kort sammanträdande riksdagen. När vi för ett par månader sedan bragte denna sak på tal, erinrade vi derom, att i våra små grannländer de språkvetenskapliga studierna äro vida rikligare representerade, än vid våra högskolor, som dock hafva ganska vackra traditioner att, med nu mera allt för otillräckliga krafter, upprätthålla äfven å den österländska forskningens fält. Kastar man en blick på för hällandena vid de tyska universiteten, blir skilnaden naturligtvis ännu mycket större. Den senaste tyska universitets-kalender, vi haft tillfälle att se — från början af innevarande årtionde — visar oss vid Berling universitet följande lista: en ord. professor i orientaliska språk, en i sauvskrit, två e. o. professorer i orientaliska språk, en i altaiska, tartariska och finska språk, en i jemförande språkforskning, två i semitiska