Aftonbladet – 12 januari 1874, sida 3

jag ändtligen befann mig midt inne i det stora tyska fäderneslandet. Genom min skyndgamwhet hade jag kommit undan den ryska vintern och, hvad som var mer att frukta, de ryska spionerna och försåten. Det hviskades annars om att kurirer hade stundom försvunnit med depescher och allt; och preussiska området var på den tiden icke stort bättre beryktadt än det ryska; men jag ilade fram utan hinder; och när jag hade Rhen bakom mig och befann mig på fransk botten, visste jag att lagern var vunnen. Klockan slog tre på morgonen i Paris, när jag passerade barrisren, och när jag kom till ntrikeswivisterns hotell, höll man der just på att gä till sängs efter en prakt full bal, som gifvits åt den kort förut till Paris anlände nye ryske ministern, Port vakten tycktes icke ha brådtom med att släppa mig in; men när min ihärdiga ringning slutligen bragte hozom till porten, tycktes han med öfverraskning känna igen mig och mumlade för sig sjelf: skall han så snart ge sig Ästad igen? För min del hade jag aldrig sett den portvakten förut, lika litet som jag varit i hotellet här någonsin; men kariexn var gammal och tyck: tes icke vara vaken riktigt; hans ögonlock höllo liksom .på att falla ihop på nytt, så snart han hade bkunnit öppna porten. Som här icke var någon tid att förlora, hvarken i sällskap med honom eller någon annan, hastade jag utan vidare samtal upp till mir nisterns våning. Hans excellens har gått till sängs, och jag är viss på att ban inte väntar er — svarade kammartjenaren, när han öppnade vid min otäliga bultning. Det var en ung karl af lifligt utseende, alldeles okänd för mig; men ändå betraktade han mig med