Aftonbladet – 10 januari 1874, sida 3

lorporcda ov antal på Fortugalete. emm ————— BLANDADE ÄMNEN. Från norska högfjellen. I ettbreftill Finmarksposten från norra delen af Gudbrandsdalen med dess höga majestätiska fjell skrifves bland annat: mo oe er Man må ej föreställa sig att dessa fjellsträckor äro som en öken. utan lefvande varelser. Nej, uppe i de otaliga fjellvattnen och fjellströmmarna, som öfver allt i fördjupningarna mellan de ofantliga fjellkolosserna möta vandrarens öga, hvimlar det af fisk och uppe på de nakna trädlösa fjellslätterna sjunger den vackra åkerhönan sin enformiga, melankoliska sång medan ryper i flockar om flere hundra stycken flyga skrockande bort öfver stenarna. Slutligen ha vi också majestätet för alla högfjellets inbyggare, nemligen vildrenen. Han är mycket större och vackrare än hans tama broder. Djuren anträffas i flockar om 9—10 stycken, men un erstundom äro de 30—40 stycken i sällskap. Detta vackra djur är ständigt ntsatt för att fångas eller skjutas af menniskor. I synnerhet är det engelska turister, som, ledsagade af renskyttar från bygderna, göra jagt på dessa djur. Men här kommer dock den ovane engelsmannen, trots sin skjutskicklighet, oftast till korta. På släta fjellet, utan så mycket som en tufva eller en sten till skydd, måste jägarne släpa sig på magen hundratals alnar fram för att komma renen på ett afstånd af 300—400 alDar när; närmare är det nästan omöjligt att komma det uppmärksamma djuret, och dessutom måste man alltid lägga sig så. att vinden står ifrån. renen och på jägaren, ty får renen känna lukten af sin fiende, så blir det ett hastigt farväl. Vidare är det mycket svårt att få syn på reuen, å han har omtrent samma färg som ögfjellet, ör att underlätta angreppet åt sig så mycket som möjligt bära jägarne grå kläder från topp till tå. Ändtligen ha de kommit renen På skottbåll nära. Engelsmannen darrar ispänd väntan. ban spänner hanen och tager sigte. Emellertid är han ovan vid den rena, klara luften der uppe, som verkar att föremålen visa sig närmare än de i verkligheten äro. Han sigtar iör lågt och han skjuter bom. Renarna hoppa till, fara till. sammans i en klunga, se sig om en sekund och taga till flykten med Blixtens hastighet. Denna sekunds uppehåll begagnar der öfvade Völeskytten, han springer UPP, Fästar bössan cillkinden och i samma ögonblick djuren skoca sig på språng, har d största djuret i flocken. blilvit träfftads af den dödande kulan. Men har Irene. lorst kommit i språng är det nästan en omöjlighet att träffa honom med kula, ty hans snabbhet är så utomordentlig, att det är närp Nog omöjligt att urskilja konturerna af djuret, medan det så att säga flyger öfver fjellslätten. Och öfver det lösa stenröset, hvarest mannen blott genom den yttersta försigtighet kan undgå att bryta af sig armar och en, sätter renen I väg utan att det minsta sakta sin fart och utan att ett hår krökes på hans fötter. — Nu en liten sanningsenlig historia om en rendjursjags. Två Dovringar, om jag minnes rätt, Ole och Knut, voro uppe i fjellet på rypejagt. De förde med sig det vanliga: hvar sin bössa och en genensam matväska, och så hade de en hund med sig. Långt inne i fjellet träffade de slutligen på en rentlock. För att hindra hunden från att ;pringa fram och skrämma renarna blef det nödrändigt att binda honom medan de sjelfva lasade att de kommo i skotthåll på djuren. Men iu blef frågan den: hur skulle de kunna binda munden? Der fanns ej något träd, icke ens en ten. Knut hittade slutligen på råd — de bundo tunden fast i matväskan. De kommo i håll på enarna, sköto och träffade, men när de kommo illbaka för att släppa hunden fanns han icke var. Hunden var nemligen van, att sedan skotet lossata slippa lös för att a rätt på det kjutna djuret. Sin vana trogen hade han äfven i satt i väg och släpat den tunga matväskan ned sig. Efter en stunds letande fingo Ole och nut ändtligen syn på hunden ute i en straxt redvid varande ström. Strömmen var dia och len tunga väskan. som nu tillika var fylld med atten, höll på att draga den stackars hunden ned sig till botten. Hunden simmade af alla rafter utan att få sitt tunga och hinderliga följe ir facken, och då Ole och Knut slutligen hunna ram höll hunden på att öfverlemna sig åt sitt de. Efter att med mycket besvär ha fått hunen och matväskan upp ur den våta grafven, om höll på att uppsluka begge, skulle de unersöka väskans inzebåll, och de funno då, att lt deras bröd sar förvandladt till deg. Man egagnar mest tunnbröd och det tål ed vid ett ådant vattenbad. Dock, de visste råd, de gjorde pu eld åt sig, sedan de fått reda på en flat ven. som de begagnade till bakhäll, knådade ch bakade brödet för andra gången och åto så in aftonvard under skratt och glam midt på det ilda fjellet, mera belåtna och nöjda än m ngena arste 1 sitt slott. — Från mormonernas land. Tidningen Chiago Inter Ocean innehåller en korrespondens rån Utah, i hvilken man får veta åtski ligt röande Eliza Webb Young, Brigham Youngs nitonde bustra: Fru Young är född 1844 och var 3 år gammal, när hon gifte sig för första gånen. Hon lefde i tre år tillsammans med sin an och skänkte honom två barn. Från denna in man blef hon med Brigham Youngs tillhjelp agligen skiljd. Hon bodde sedan jemte sin moer i South Cattonwood. och på en sammankomst erstädes, vid hvilken Brigham Young sjelf var ärvarande, inträffade det att han under hela ndaktsstunden höll sina ögon fästade på henne. Jå andaktstunden var förbi inbjöd han den hega att följa med till hans hem och der framtallde ban till henne sin önskan, att hon måtte li hans hustru, och hon gaf sitt bifall dertill å det hon ej skulle ruinera sin mor och sina lägtingar. remonien försiggick i all tysthet ett hus, rörande hvilket frå Young meddelar tskilliga kuriösa upplysningar och der hon fick g strängt ålagdt att hålla bröllopet hemligt. fter tre års äktenskap blef hon skiljd från Brigam, och hennes anhöriga erhöllo underrättelse erom först genom tidningarna. Hennes historia r en hel serie af misshandlingar från sin mans da och af brist och elände. re föda erhöll on, och till kläder åt sig sjelf och barnen beom hon blott 30 dollars om året. I brefvet eddelas vidare, att Brigham Young har 19 hurar och 45 barn. Af dessa 19 hustrar äro 15 igda vid bonom för både denna On en annan erld, men fyra uteslutande blott för denna verlen. De sistnämnda a huscrorna tillhörde och cola i en annan verld tiuhöra den helige Joph Smith. Profeten och hans favorit ustra melia Folsora stiga regelbundet upp kl. 10, rofeten ,; Pstudsas derefter så mycket som mMmöjgt är af en barberare och äter derefter fruost med henne, hvarvid de passas u p vid borbt af någon af de äldre hustraraa. ddag inger den helige tillsammans med sin favorit) Lå ru. med skaldinnan Flisa Omaw AK Le