Aftonbladet – 10 januari 1874, sida 2

sadeln, och att jag icke ett ögonblick skulle skiljas från depeschboetten innan den vore framlemnad till krigsministern. Var försäkrad om, fortfor bans exceljens högtidligt, att man skall ha diit nit och din oförtratenhet i hågkomst. Frankrike förstår att belöna sina tjenare! — Gå nu, min raske Kasper, och haf hästen i ordning, medan jag afslutar mitt bref till mivistern.s Innan nästa halltimine var jag redan ett igt stycke utom Petersburg och ilade åstad vesterut, så fort som en eldig polsk hingst förmådde sträcka; utrustad för öfrigt med den vanliga reseapparaten af en fårskinnspels, ryttarstöflar, kappsäck, och kurirbältet fast påepändt, och i en vattentät väska den förseglade tenndosan med depeschen. Man påstod väl i allmänhet att vägen öfver Moskwa var den tiden den gäkraste; men den ginaste var igenom Östersjöprovingerna och Preussen, och den tog jag. Jag flög fram i denna riktning med en fart, som skulle gillats fullkomligt af ambassadören sjelf, om han kunnat se mig: jag var dessutom angelägen att komma undan innan det första snögloppet öfverraskade mig; ty vi voro redan emot slutet på Oktober, och om slaskhösten begynte på allvar, kunde veckor gå förbi, innan frosten åter hann göra kärren och de sumpiga vägarnse farbara. Dessutom ämnade jag hvila ut en natt i Klutzkow, en gammal småstad söderut, hos min heder lige landsman Fritz Hopner från Kheinpfalz, på värdshuset Tre örnar. Han hade satt upp den skylten, för att göra lika rättvisa åt såväl Ryssland som Preussen ech Österrike och betrygga sig om samtliga de tre stormakternas ynnest. Jag tror nästan att Hopner lyckades häri; säkert är emellertid att han höll ett värdghvs af beundransvärd snygghet, för att vara heläget i den trakten af verlden; och sä vidt jag vet, har han fullt upp med resanda der ännu i dag. Jag anlände dit mot hatten i det ruskigaste blåsväder man kan tänka sig före