47 års ålder befordrade under samma tid i van ligaste fall af staten uppburit intet och i årligt Jarvode af ordinarie domaren omkring 600 rdr. I Saknaden af dessa 68,000 rår, uppburna under tidigare år. ersättes ej af de högre inkomster. Isom hä adshöfdiogarne vid en mera framskriden ålder få uppbära. Om man besinnar detta och Jatt assessorerne slutligen erhålla hofrättsråds lön, men att häradshöfdingarnes inkomster icke stiga med åren inser man lätt billigheten deraf att här radshöfdingarnes inkomster är större än assessorernes. Vidare är att bemärka att en asses:or kan inrätta sin hushållning och sin lefnadskostnad efter eget behag, då deremot domaren, som har flera unga. bildade män i sitt hus. måste i någon mån rätta sin lefnadskostnad efter deras aneprik och. vanor. i inse väl att någon förändring erfordras i häradshöfdingarnes aflöningssätt till följd af nu förestående försudring i afseende på lagfartsväsendet; men denna förändring kan mycket lätt genomföras, utan att rubba det nuvarande aflöningssättet i det hela: Vi a för gifvet att det nuvarande onödiga lagfartsbesväret kommer att upphöra samt att det inskränkes dertill, att lagfartssökanden förevisar den bandling, hvarpå hans fång sig grundar, med nödiga åtkomsthandlingar, och att han deröfver erbåller bevis genom utdrag af lagfartsprotokollet och af fasteoken samt att följaktligen afgifterna för uppbud och för fasta. komma att upphöra; men dessa inkomster för domaren kunna ganska lätt ersättas åerigenom att han af statsanslag får en år: lig kontant ersättning, svarande emot tio års medium af dessa inkomster, och den-obillighet, hvaröfver herrar landtmän vid riksdagarne klagat, eller att de genom lagfartskostnaden, som ensamt drabbat dem, fått aflöna häradshöfdingarne. kommer då att upphöra. Vidare måste bemärkas att genom de på 1840talet beslutna och sedan genomförda klyfningar af en del domsagor, åtskilliga häradsböfdingar rhafva allt för ringa inkomster, men dervid bedja vi få i minnet återföra, att med detta förslag var förenadt det vilkor, att de häradshöfdingar, som till följd af klyfningen erhöllo för ringainkomster, skulle få dessa ersatta genom kontanta tillskott af staten, och om detta vilkor nu rättvisligen uppfylles. behöfva derför icke alla bäradshöfdingar rubbas i sin rätt och minga af dem beröfvas en del af sina inkomster; hvilken minskning i flera stora domsagor säkert uppgår till högst betydliga belopp. särdeles der domsagan såsom fallet är med flera. blifvit uppförd i en lägre klass, än dit bon rätteligen bort föras. Vi sade att en del bäradshöfdingar rubbas i sin rätt och vi vidblifva detta yttrande. Det bar visserligen i en stor del häradshöfdingars fuollmakter blifvit infördt det vilkor, att de äro underkastade en blifvande reglering af häradshöfdingarnes löner; men ingen har dervid fästat det begrepp, att han vid denna reglering skulle beröfvas sina inkomster, utan endast den mening. att de kunde komma att på annat sätt utgå. annat fall vore det illa bestäldt med domarenas parnganet, enär en indragning af deras inkomster kan anses betyda detsamma som deras afsättning. Vi våga äfven fästa uppmärksamhet på det obilliga. för att icke säga orättfärdiga eruti. att staten genom ett pentidrag beröfyvar äldre förtjente män, som offrat sitt life bästa krafter i statens tjenst, -en betydlig del af deras inkomster. Hurna man tänkt sig saken i städerna och i de domsagor, hvilkas innehafvare ha ovilkorliga follmakter. känna vi icke, men.taga för gifvet att det ej kan vara meningen utfärda olika expeditionstaxor för städerna och för dessa domsagor. Och städernas invånare torde icke vara villiga att med kontanta lönetillskott ersätta den minskning i inkomster, som APRaE genom en expeditionstaxa, som mer än till hälften nedsätrd borgmästarnes och magistratssekreterarnes öner. Om tidningarne uppfattat saken rätt, hafva herrar komiterade yttrat att de icke fästa synperligt afseende vid de för närvarande så ovanligt bögt uppdrifna prisen på nästan alla lifsförnödenheter. hvilka kunna åtminstone i någon mån nedgå igen-. Detta låter i sanning som en ironi och blir ett godt vapen i hand för dem, som vilja motsätta sig den nu allmänt påyrkade förbättringen i embetsoch yra nd löner. -Och dock är det ett ovedersägligt faktum att, sedan lönerna bestämdes och expeditionstaxan ntkom; alla lefnadsbehof i förhållande till penningen stigit minst en tredjedel eller nära ubbelt i värde; men detta betyder för herrar komiterade intet; ehuru det är en verldserfarenhet att penningens värde under seklernas lopp alltjemnt sjunkit i samma mån som det menskliga arbetet högre uppskattats och att detta jemnt fortgående fallande af penningens värde och stigande af värdet på allt. som utgör produkter af menniskans arbete, icke afbryter sin säkra gång, derom komma hrr komiterade vara öfvertygade. Det hade väl således icke varit ur vägen om hrr komiterade äfven tagit detta förhållande i öfvervägande, då de föreslagit fasta löner för häradshöfdingarne. Vi tro oss härmed hafva visat, att förslaget, sådant det blifvit af tidningarne återgifvet, är behäftadt med sådana fel och bfister, att det icke utan en ny granskning bör kunna antagas; och vi tapa äfven för gifvet att en fråga så genomgripande som denna. och som så nära berörer hela landtdomarekårens rätt. icke blir antagen innan vederbörande: hofrätter och häradshöfdingar få tillfälle att deröfver sig yttra. Af tidningarne ha vi äfven erfarit att en Jedamot af komitn väl funnit det af högsta. vigt för samhället, att personer. med framstående förmåga och duglighet finna det med sin fördel öfverensstämmsnde att inträda i domareembete, men det oaktadt velat. änvu mera än komitne öfriga ledamöter nedsätta lönebeloppen. Vi tro att den tid icke är aflägsen. då personer med framstående förmåga och duglighet finna det med sin fördel mera förenligt att vända sig åt de industriella yrkena, der: det intelligenta arbetet väl betalas. än att uppoffra sina krafter i statens tjenst med utsigt att på äldre d få sina löneivkomster reducerade efter vindkasten för dagen. 7 oo