brist I dessa. hänseenden grundade DESKYlr vingen om kringgående af flere kinkigare frågor få, intill dess andra bevis derå framdregas, anses för orättvis. Stockholm den 7 Januari 1874. Moritz Rubenson. BETKNRTISARREKSRNEES e (Insändt:) Om reglering af häradshöfdingarnes löneförmåner. Då förevarande fråga, som af en komit6 nu blifvit behandlad och förslagsvis afgjord, på det närmaste berör icke allenast häradshöfdingarne samt deras rätt och fördel, utan äfven samhället sjelft, enär dess välbefimande till icke ringa del beror deruppå, att det eger em upplyst, redbar och sjelfständig domarekår, torde frågan vara förtjent af en offentlig Welysning och vi tillåta oss af sådan anledning derom nämna några ord. Ända från hedenhös intill våra dagar bar värt land Haft lyckan ega upplysta. skickliga och redbara domare, och de ha ända ifrån de gamla frejdade lagmännens tid intill den dag. som nu är, städse intagit en aktad ställning i samhället. Detta bar häraf befunnit sig väl, ochi intetland har under alla tider rättssäkerheten varit så stor som i Sverige. Orsaken till detta lyckliga för hållande har utan tvifvel hufvudsakligen varit den, att häradshöfdingarne varit väl atlönade, så att dessa platser varit eftersökta af erfarne män, utmärkta för skicklighet och redbarhet. 4 När nu detta lyckliga förbållande ända bittills fortvarit, kan man med skäl fråga hvarifrån roRon på en förändring kommit ånne det upp ommit från tungan för staten att bekosta häradsböfåingarnes löner? Dertill torde man kunna svara nej, då staten dertill bidrager med en ringa enning, enär häradshöfdingarnes kontants lön estiger sig endast till några hundra riksdaler. Häradshöfdingarnes inkomster bestå nemligen af lösen, som erlägges af dem. hvilka besvära häradshöfdingarne med rättegångar eller andra för sökandena vigtiga ärenden; och då ingen klagan försports deröfver, att denna lösen är för hög, synes väl intet aflöningssätt vara naturligare än det, att den, som besvärar domaren, betalar detta besvär enligt en fastställd ganska låg taxa. Nej-ropet mot sportelsystemet har kommit från en nyss förfluten, olycklig tid, då landssekreterarnes århga inkomster, till följd af de inströmmande... lagsökningarne. uppgingo till orimligt höga belopp, af någ till 30.000 riksdaler; men utom det att detta öfverflöd nu reglerat sig sjelft och slagit öfver till ett motsatt förhållande, så att landssekreterarhe i sportler nu kvappt tjena hvad de utgifva till sina biträden. bevisar detta icke sportalsystemets olämplighet i allmänhet, utan sin höjd att det icke lämpat sig väl för nämnde tjenstemän och att expeditionstaxan för deras resolutioner behöft modereras. . Frågan är belt enkelt den, om sportelsystemet är för häradshöfdingsrue ett lämpligt aflöningssätt och vi svara dertill ett obetingadt ja. En gifven, icke ringa fördel är, såsom ofvan är nämndt, den, att bäradsböfdingarnes aflöning ej betungar staten, utan utgår af dem, som. med sina angelägenbeter besvära häradshöfdingarne, Vidare är detta det enda sätt, hvarigenom. häradshöfdingarne kunna rättvist aflönas så, att lönen svarar emot arbetet. Om det vore möjligt, hvilket det icke är, att i dag ordna domsagorna i klasser, så att lönerna för häredshöfdipgarne i dem svarade emot arbetet, sådir denna ordniug inom få år bruten, En hvar, som-häraf har någon erfarenhet, känner att inom en och samma domsaga arbetet på olika tider är högst olika. Under vissa perioder utsvälla domböckerna så, att de äro dubbelt så stora som under andra tider, hvilket är. oberäkneligt. Då det således icke är möjligt att ordna domsagorpaså att lönebelop; blifva rättvist fördelade och arbetet inom en och samma domsaga på olika tider är högst olika, visar detta, att fasta lönver äro olämpliga för bäredshöfdingarne och att intet aflöningssätt lämpar sig bättre för dem än inkomsten af sportler, som gifva efsättning i förhållande till arbetet. ÄT då arbetet i en domsega öfver höfvan stort och betungande, så underlättas det genom högre ibkomet. som -sätter domaren i -till fälle att anlita större -arbetskrafter; är arbetet åter i domsagan ringa, kan domaren bestrida det sjelf utan biträde och han kan uuder olika tider lämpa arbetskrafterna efter arbetet. Häremot har man hört invändas, att andra embetsmän.såsomdedemöter i en hofrätt. hafva fasta löner. Ja, visserligen; men skilnaden mellan en häradsböfdings arbete och en hofrättsledamots är-högst betydlig, Enledamot i en hofrätt arbetar sina fyra timmar om dågen underfem or reg hvad han ej medhinner på dessa blir uppskjutet. deraf uppkomma balanser. som stundom växa rätt betydligt, då en domare deremot ovilkorligen. måste på bestämd dag hafva alla sina mål utarbetade och expedie rade. Han måste således slit emellanåt, då göromålen det kräfva, anlita flere biträden. och hvad kan då vara billigare än att ett större arbete ersättes. af en större inkomst, som lemnar tillfälle till anlitande af hjelp. Vi tro oss härmed ha visat att spörtelsystemet är det enda rättvisa och billiga för häradshöfdingarne, och då det för rättsokande icke är betubganfte, kunna vi ej inse något skäl till dess förkastande; rå Vi ha således med förundran och ledsnad erfarit att det af herrsr komiterade blifvit delvis förkastadt och att iör hiradshöfdingarne blifvit föreslagna fasta löner. Härvid fråga vi först: Hvem vinner derpå? Icke blir det staten, emedan den skall lemna etttillskott af omkring 30.000. rdr. -Icke. blir det de, rättsöksande, enär de i högre stämpelpapper få betala skilnaden i lösen; och domaren får den ökade tungan att bära upp afgifter för detta stämpelpapper af de rättsökande för att erlägga det till staten; som skall återbära det till domaren i kontant Jön. Hvem vinner på denna cirkelgång?. Icke blir detstaten; icke de rätisökande, och icke domaren. om ej ett ökadt besvär kan anses såsom en vinst. Hvead den föreslagna klassifikationen angår synes den i många hänseenden vara godtycklig och oriktig. Många exempel skulle kunna anföras såsom bevis härför; men då dessa förhållenden icke kunna bedömas af andra än dem. som närMare känna domsagorna och exempel alltid smaka illa, inskränka vi oss till att påpeka förhållandet. De kontanta lövebeloppen äro ock för de min. dre domsagorna allt för lågt upptagna. Hvar och en som vill vara rättvis mäste erkänna att de föreslagna beloppen icke förslå att fylla lefnadsomkostnaderna i en större familj, Ter barn måste uppfostras och söner hållas i skola och vid akademien, särdeles om löntagarne, såsom ofta är fallet, måste betala räntor på skulder, ådragna under ett mångårigt lönlöst arbete. Häremot hör man invändas att ledamöterne i hofrätterna, som äro öfverdomare; hafva lägre löner; men, utom det att vi ej vilja bestrida att deras löner äro för ringa (och troligen bli de nu betydligt ökade), tro vi.oss kunna gifva skäl för den åsigt, att häradshöfdingarne böra ha större löner än assessorerne, hvilka nu ha 3500, 4000 och 4500 riksdaler i lön, efter olika åldersgrad För det första är häradshöfdingarnes arbete betydligt tyrgre och, vi våga säga, mera ansvarsfullt än öfverdomarens. En saks utgång beror nemligen högst väsentligt deruppå huru den utredes i första instansen. Vidare bär underdomaren ensam hela ansvaret för både. protokoll ech dom samt de -otaliga. ölriga ansvarsfulla. bestyr. som åli en domare, då i öfverrätten detta ansvar ora af många, Vidare bör bemärkas att en assessor vanligen erhåller sin tjenst vid 33 å 36 års ålder, då häradsböfdingarne vanligen bekomma sina vid fyllda 45 å 50 år . Om vi nu afitaga att en assessor erhåller sin tjenst vid 85 års ålder och en häradshöfding sin vid fyllda 47 år, har deuv förre. om han under fyra år årligen I uppburit 3500 rår och under. andra fyr 4000