Det norska stortinget. (Bref till Aftonbladet.) III Till och med näst 4e få högtidliga tillfällen, dö det norska stortinget skall infinna aig i galskostym, kan man svårligen säga, att de 111 männens skara erbjuder ettsyxnerligen praktfullt eller lysande skådespel. De guldbeslagna uniformerna befinna sig i en försvinnande minoritet; det är de svarta frackarne, som helt och hället ha öfvertaget. Under de första årtiondena efter 1814 var det några repregentanter af bondeståndet, som infouno sig, klädda i sin nationella provinedrägt och hvilka på detta sätt skänkte någon omvexlirg i den enformiga taflan; nu har detta kommit ur bruk, och den enda svaga reminiecensen är nu en enda theledöl i ain enkla rundtröja. Icke heller är det något öfverflöd på ordenstecknens brokiga glitter. Vid det år 1873 upplösta tinget kom, har en nyfikeö statistiker åt räknat, i medeltal ieke mer äl en fjerdedels orden på hvarje representant, i det att hela massan af ordnar, som tinget kunde samla ihop, icke uppgick-till mer än 28 siycken, elier knappt så mycket, som e2 enda hofceremonimästare eller halfgammal diplomat, som har utfört det vigtiga värfvet att representera sin monark vid ett tjog kungliga familjfester, makligen ken bära, utan att digna under bördan, Änau tarfligare blir regultatet genomsden upplysningen, att.desse 28 ordnar äro sämlade på blott 17 frackar, och att bland dem endast finnas :12 norska, de öfriga 16 äro deremot utländska. Ds fyra senaste Ären, hvilkas norska ordensutnämningar fisnas upptagna i den officiella statskalendern, uppvisa icke mindre än 58 nya dekorerade, och då vid ett så rikligt stjernfall eadaxt simpla 12 stycken blifvit hängande i en församling, som representerar icke ev, utsn flere xenerationerå offentliga verksamhet, för man onekligen en beklagiig niestsake, art de med ordensstjernan utmärkta medborgaredygderna och statsborrserliga förtjensterna måste i synnerligen ringa erad förafinnas i den folkvalda nationalförsamliagen. Men något annat kan man ja också svårligen vänta af ett sådant bondestortidg, såsom man bar kallat det norska representationen — och detta icke utan fog, för så vidt som bona icke al något annat stånd räknar så många medlemmar inom. sin kreis som af hemmansögarnes, Och det är icke endast storbönder eller — såsom man i Norge med en något hånfull terminus tech nicus benämner dem — soffa bönderna. I denna sal sitter mer än en bonde, hvars odelsgård icka är störra än att han nätt och jemt kan föda sig derpb och ingenting derutöfver. Det finns mer än ex af dem, hvars väderbitna drag och breda hand tydligt nog utmärka honom såsom hörande till de Raa barke, såsom det i den högre norska tidaingsstilen heter om allmogen. Nå — den tager sig knuiske mindre väl ut denna prösel of demokratisk simpelbet i en societet aller på en hofbal; mena fråga kan. dock vara, om den. icke: till dagligt bruk kan vara lika nyttig, och om den icke kan vara föresad med fallt ut så mycken verklig io: telligvens Och praktisk duglighet s;m medal talet af, hvad man träffar rå under uni formsrockea och ordenskraschanerna. Åtmin stone stär det i nära samband med ett af de författoingsedliga vilkor för det norska störtisgets sammansättning, som äro mest bestämmande för hala dess fysionomi: väl kretsarues förpligielse att söka de repre. septanter, of hvilka nåtionalförsamlingen sammansät:es, inom desra valkietsars egna, jemförelsevis trängre gränser. Ty genom denna anordning — hostadsbandet — är det norska stortinget icke blott förvissadt om en summa af allsidie l:kalkäagedöm, hvilken är dubbelt nödvändig vid styrandet af ett vå vidsträckt land med så stera inre olikheter i näringsgrenar och foölkkarakter; utan man har framför allt fått en ovärderlig säkerhet för. att in gen särskild klaes skall kanna tillskansa sig ett inflytande och en makt. som äro oproportionerliga i jemförelse med dess tal: rikhet eller dets intressens betydenhet, Det har ofta klagats öfver, att valkretsarnes och representantplatsernas fördelning mellan stad och Jand icke är rättvis, och klagomklen ba än sått ut på, att stadsbefolkningen är för svagt representerad i förhållande till sin presnmtiva upplysning och sitt välstånd; än åter har det omvändt hetat, att landtbefolkningeus numeriska öfverlägsenhet kräfver en talrikare representation från amten. Detia är dock blott en gradifråga, vid hvars afgörande — i hvilken riktoing den än kommer att gå — det väsentliga dock alltid skall kunna bibehållas: att representationen, så länga bostadsbandet upprätthålles. skall fortfara aut vara så sammansatt, att hennes egentliga käraa, maktens sanna tyngdpunkt, såsom hittills i det stora hela taget skall ligga hos. ett antal män, som ha utgått ur folkets egen midt, som från sitt repröseutantvärf åter vända tillbaka till sin praktiska sysselsättning, och som genom de star kaste band äro fästa vid hemmets jord och folk. Derför är det norska bondestortinget, rätteligen förstådt, icke något öknamn, utan ett hedersnamn och ett uttryck för det sunda praktiska förstånd och den trygga konservativa kåraktor, som är ett af denna