Aftonbladet – 7 januari 1874, sida 3

skratt, emedan ni är vår enda dans, Hon dansade naturligtvis utmörkgt väl efter konetens alla regler. Fronk tyckte till och med att hon dansade för väl, ty han längtade blott efter att hon skulle tröttna och han sålunda få dars ctteller par hvarf med Christabel. Men dertill fick han ej tillfälle, ty då började hon hviskande inleda honom i ett samtal, som dock endast rörde sig kring deras gemensamma bekantskaper i Leamington; men för Christabels a öra, huru förtroligt och ömt ljöd det ej! Slutligen tog Frank sitt parti och lemnade henne samt gick tvärs öfver gräsmattan för att leta reda på Christabel, men just i samma ögonblick ropade från fönströt en gäll röst: det är kerveradt, och han nödgades öfvergifva all tanke på den eftetlängtade valsen. Han bjöd i stället sin ena arm åt miss Chempion och den andra t en af de ubga fiickorna från prestgården, på den grund att dessa voro mera främmande än miss Perkington, som nu nästan kunde räknas som en medlem af familjen. Den sköna Vietoria kastade icke dess mindre en mörk blick på honom,-då de samlades i den väl upplysta matsalen, der Samuel Greenwood redan satt, med em ofantlig lax å la mayonnais, rikt inbäddad i dill och garnerad med räkor, framför sig. Kom hit, min söta Victorias, sade han, pekande på en stol till höger om sig; -Frank, tag du plats bredvid miss Perkington, och pi, misg Lee, kom hit och sitt till venster om mig. Hen låtsades ej om Christabel, men den trotsiga Frank bjöd henne helt lugnt plats bredvid sig och satte sig sjelf emellan miss Perkington och hennes rival, (Forts.)