Aftonbladet – 7 januari 1874, sida 3

Sv Al GTI PILVIIIBRITVTOLG BIVBGIRV 19 vB SUN: ÖBETARETANERSESSROT Det norska stortinget. (Bref till Aftonbladet.) om Det norska stortinget är i mycket hög grad en arbetande och arbetsam församling. I allmänhet kan man säga om henne, att det är en nationalr.presentation, som — för att begagna ett tekniskt parlamentariskt ut tryck — har konstituerat sig till komitå. De saker, som förekomma inför dess forum, och om hvilkas rätta afgörande det öfver hufvud tages kan vara nägot tvifvel, slippa sällan oantastade genom diskussionens korsande eld, och det finns knapt någon annan nationalförsawmling i verlden, der de under sjelfva debatterna föreslagna amendementerna — Bankeforslagene — spela en så stor roll. Företrädesvis gäller detta naturligtvis om de två separata afdelningarnes — odelstingets och lagtingets — behandling af lagfrågor. Men det är icke heller sällsynt, ait saker, som äro före i pleuum, gifva anledning till en så utförlig och till den grad i detalj gående debatt, att man annorledes svårligen skall finna sidostycken dertill. Man kan på visst sätt säga, att denna egenhet både är det norska stortingeta styrka och dess svaghet Medan den på ena sidan beröfvar dess förhandlingar åtskilligt af de praktfulla, spännande parlamentariska torneringarnes fängslande kraft — och klago målen öfver stortiagsdebatternas tråkighet äro hvarken få eller nya — så kan det på den andra sidan icke föraekas, att det i allmänhet, ja nästan utan undantag gifver en säkerhet för det alutliga saigörandets rättvisa och billighet, som svårligen kan för högt uppskattas. Att genom en coup de main genomdrifva elier förhindra nägot är här nästan en omöjlighet. Fians detnågon Hake vid en sak, kan man vanligen vara viss på, att en eller annan fattar tag i bonom, och då gripa de korsande eftergiftorna in i hvarandra mod en hårdniackighet, sovr ofta nog kan bli tröttande — för alla andra än de debatterande ajelfve, tyckes det Hvad som här har yttrats är icke något nytt i det norska stortinget. De stora debatterna i franik eller engelsk sasning ha alltid hört till sullfyötheterna, och det är icköde store talariie, Om he varit de mäktigaste bär, ollsr, rättase sagdt, ingen har varit mäktig allemast derför, sit han varit en stor talare Härmed hänger det kanske tillsammant, att dena norska parlamontariska vältaligheten icke har någon bertämd eller fast utpräglad stil. Ända från början af vårt konstituiisnella lif gingo, berättar traditionen, ivå rikiuingar jemusides med bvarandra. Den ena var kall, sffärsmässig, koncis, Det var denna som hade aiv Iysalide representant i det första stortingets president, Wilhelm Koren Christie, mannen med det orubbliga modet och den aldrig svikande sjelfbeberrskningen. Den andra träffs vi hos sådane män som Jonas Roja och Nikolai Wergeland (skaldens far), såsons ban ajelt så oförlikneligt skildrar i sitt bekanta retoriska utbrott: Handen fäster jag i bimmelen och låter klotet ruila — iugen hvirfvel af partier skall rubba mig Oo. 8. v. Vårt slägte har hört likasom en svag eftsrklang ät den politiska vältslighetsstilen hoa en af veteranerno från 1833, lagtinge:s ia posante president Cäristensen, Hanz Högtidlighet, såsom man bakom stortingets kalisser på skämt kallade honom. Det var den vältaligheten, som åsyftade attröra och uppskaka åbörarne, och som kulminerade deri, att, säsom det-heter i referatstil, talarens röst qväfdeå af tårars ett retoriskt konststycke, som i äldre tider vVyerkligen tyckes ha kunnat utföras med större lättaet än det nuvarande alägtet egentligen har lätt för att fatta. Det var Anton Mar tin Schweigaard förbehbället att bryta här med och införa en ny stil, som i läng tid nästan var ensam rådande. Den hade närmast samma flygt, som en öfvad engelsk debatter söker gilva sitt sätt att uppträda, men den var mer regellös. Den syftade direkt på det faktiska; den saknade de anekdotmessiga kryddorna, ocitaterna och framför allt det anmmanknytande orinandst af det hela; den förlorade sig stundom nä stan i ämnet, tumlade med det, och kom den i sig-sjolf icke var fri frår Konfusion, kunde det väl också mer än en gång hända, stt den snarare konfunderade åhörarne än den upplyste eller öfvertygade honom. Vid Schweigaards sida stodo sådana män som amtmannen Aall — shura kallare och bötänksammare — och, för att vämna den, som i talets yttre prägel och art kanske stod Schweigaard närmast. hausonttröttlige, skoaslöse, talangfulle motståndare Fredrik Lerche, han, som från sitt ungdomsförbund med Henrik Wergeland hade bevarat en så brinvande, ifyer. mot intelligenwns. hele väsen, mannen med dan bitande qvickheten och den otämjsliga lidelsen, som efter ett äfventyrligt lif vintern 1870 fattade porto med geväret på armen på Parits murar. För närvarande lefver max i oeklektismens period. Hvar och en bar sin atil, några sitt mangr, mer det finns ingen euda, som är den andra lik. Under loppet af några timmar kan man från det norska stortingets åbörareplats få genomgå heia ordaiogafölj don ända från den Jägamde vältaligheten, som. häller hela salen i spänd uppmärkaara het, ned till det hvardagligaste snicksnack, som ögonblickligen försätter represeataor terne i ev så itfrig ambulatorisk samspråkanie rörelse, att det ej är skäl att betvifla riktigheten af hyad en at desse sistnämuda slags talare vid ett högtidligt till .fälle för ett par år sedan beklagade sig of: ver: att hvarje gtoe han öppnade sin mun, slagsa höet doftade i den milda junigvällea