Aftonbladet – 3 januari 1874, sida 3

Article Image
VA OS EN EVERERULIER VÄSSYISRERTAR SRV repareradt, alltid i den olägligaste tiden, kallades jag söta, snälla kamreren; men när jag ville hålla ordning och skick, eller icke kunde göra alla till lags, hette jag gamla tvärviggen, varulfven eller gubbstrutten, så snart jag vändt ryggen till. Visst kan en vice-värd också vara en tyrann, men så sättes hans tålamod på svåra prof och planer till hans störtande uppgöras ofta, i synnerhet om ibland hyresgästerna finnes någon som vill bli efterträdadaren. Nädig herrnp, som sjelf ej boåde i huset, utan vistades året om på sitt herresäte, fick ofta med posten långa klagoskrif ter riktade mot mig. Hans svar blef alltid enahanda: Remitteras till vice-värdens förklaring, som den klagande har att honom affordra och till honom insända — tecknades påskriften af nådig herrn sjelf; men ingen klagoskrift delgafs mig. Jag har alltid funnit bäst vara, att så snart någon byresgäst ifrigt piyrkade re parationer, genast dertill samtycka. och utlofva att handtverkarne dagen derpå skulle komma. Nej, se det är cå rent af omöj ligt — svarades —; huru kan kamreren tänka sig att jag nu skall kunna taga mot hela handtverkarraden? Dertill måste jag hafva förberedelsetid? Alt i rummen (eller i köket, eller på vinden), måste ju flyttas andan först, och jag vet min Gud icke hvar det under tiden skall ställas. — Ja visst — svarade jag. — Men reparationen är nödvändig och för ej uppskjutas —yttrade jag och tog på mig mina sträfva ma: s6r. Nå, vu skall ej kamreren vara orimlig — hette det — när jag (hyresgästen) kan va.!a och vill vänta tills det blir mera lägligt för mig. så kan väl också kamreren ; tåla, — san Man, Och såsvagifta sig till tåle sånDe kjut ick rade jag: Ja, det förstås, men P jut upp med saken, utan säg till snart, sä sal jag hafva handtverkarne i beredskaps. Var det pu herrn som ville hafva repareradt, men frun den som skalle bestyra om sa kernas flyttning, så visade sig snart hvil kendera var den styrande i den famillen. Var det frun som ville hafva repareradt och herrn den gensträfvige, så visste hon sättet att öfvervivna alla inkasten och både han och jag blefvo alltid i en hastig vänduiog öfrervunna. Men vanligen inskränktes arbetet till det allra nödvändigaste på fruns begäran och på det att berrn icke mer än oundvikligt vår skulle bli oroad. Blef någon våning ledig, så drabbades jag af mycket bestyr. Gällde det en störrel väning, så besågs den först af em utsänd: vaktmästare. Derefter kom frun, öehi gillade hon den, så inställde sig hberrp och frun gemensamt, Togs våningen ofter länga öfverläggningar, så instälde sig frun snart, ledsagad af någta Systrar eller avägerskor jemte busmamsellen eller koker-: kap, och då upptäcktes en mängd brister, hvilke nödvändigt måste afhjelpas. Sötal: kamrerens, hetör det nu, när vi iote be-l. gära mera, så måtte det väl kunna bifallas?. Det obetydliga som begärdes var nyä tapeter i alla rummen, målning i alla rummen ech kökets förändring samt nya golf i ett) par rom minst, annars kunde familjen omöj ligt trifvas. Nu blef det jag som skulle spela : diplomat. Visserligen, 8ade jäg, är det väll mycket som begäres på en gång (nej, visstinte l. mycket, utan det allra minsta, utropades: af frun och de andra damerna) men jag) får väl gifva vika, Nu är det. endast frå). gan när allt detta skall verkställas. (Na-: turligtvis så fort-som möjligt, infölls il chorus.) Jaha, visserligen, fortsatte jag, men då får nådig frun sjelf tåla med den famillen. som ber här att den pallrar sig afl en månad. minst före flyttedag. — -Sötal kamreren, inte kan jag komma fram med en i så orimlig begäran till ett herrskap som jag icke känner? Det får kamreren göra, sade nu frun och blickade litet förtrytsamt påsmig. Tackar ödmjukast för det angenäma uppdraget; men om jag fär till svar en anvisning att draga till fanders? (Å, försök bara, så lyckas det bestämdt ! utropades i chorus.) Jag lofvade göra mitt bästa och hela sällskapet aflägsnade sig för att återkomma ett par dagar senare, Naturligtvisv svarades mig af den afflyttende fa millen, att den visst icke ernade bo en hel mänad på gatan, jemte uttryck at stor förvåning öfver att en man vid mina år kunde framkomma med en så orimlig begäran. Det var föfängt öfvertyga den inflyttande frun, svägerskorna och kokerskan, att i det afgifna nekande svaret låg en viss obestridlig rättvisa. Men en annan utväg finnes som kan i nödfall anlitas, anmärkte jag, herrskapet kan dröja med sin hitflyttning en månad och under tiden skall jag rusta i våningen. — Skulle vi vänta en hel månad? utropade nu frun och såg både ond och häpen ut: Hvar skulle vi bo under tiden, kanske på gatan? Nej, det är nu alldeles orimligt begärdt. — Ja, då finnes blott en utväg till, svarade jag med oförändradt lugn. Herrskapet flyttar hit i rättan tid, men packar sig ini ett par rum till en början och i de andra få handtverkarne rusta under min ledning. — Nej, se det var ru det tokigaste förslaget. Fruns herr man var en afgjord hatare af både handtverkare och buller; han skulle ej bli annat än ond dagen om så länge han hörde en enda bultuing af en handtverkare; han var redan ond ibland vid blotta tanken på flyttningen och han hade redan flere gånger grälat på hela famillen, som icke hindrat honom att säga upp kontraktet hos den förre hyresvärden. Slutet på underhbandlingen blef att inga reparationer behöfdes genast, och att med dem kupde anstå till lägligare tid. Vid underhandlingen om ungkarlsrummen gick det alltid lättare. Svårare var det när några äldre damer skulle taga rum, ty de lade så stor vigt på grannarnes egenskaper, och sällan förmärkte jag att nämnda damer föredrogo grannar af sitt eget kön af fruktan för deras spioneri och sqvaller, Men de svåraste hyresgästerna voro gamla ungkarlar. Alltid voro rummen kalla och dragiga och ensamt skulden till hyresgästernas anfall af gikt och andra krämpor. Nämnde herrar underrättade mig vanligen redan vid jultiden, att om de skulle nödgas uthärdairummen till nästa höstflyttning, så blef det ej längre.. Då första Juli kom och hyran erlades, frågade jag: Skall uppsägningen nu päskrifvas? — och svaret blef då antin

3 januari 1874, sida 3

Thumbnail