Aftonbladet – 31 december 1874, sida 3

skall en gång roa hr K. Bibl—n med den Isurprisen, att han hvarken känt eller känner elementerna af poesi. : I Tvifvelsutan — säger Ljunggren — ville Thorild genom denue tillegnan gifva verliden ett lysande exempel på sin högsinthet, sin rätträdighet; han ville visa, att han I kunde icke blott spela rollen af den hämnande rättfärdigheten, utan äfven, fri från ;lafund, göra rättvisa åt förtjensten hos sin I motståndare. Men vid sidan om det höglsinta skipandet af rättvisa löper oförtydbart Tbiafsigten att på motståndarens bekostnad fira en ny triumf: förödmjnka honom just genom att prisa honom. Öch om detta var Thorild sjelf ganska klart medveten. Han skrifver till Leopold: Mittsätt att handla mot Kellgren var blott för att säga: man kan mäta er argbet. Man känner ert värde. Ni är en liten vies varelse: man ser både oändligt öfver er och oändligt under er. Här ges både en himmel och en afgrund; och precis midt emellan, på denna lilla jordens yta, är Kellgren. Med ett ord: det var blott ett något högspändt badinage med hans varelse. Och i ett annat bref: Lika ärligt, gom jag med-det ena (Straffsången) sagt: han är en låg, gäckande byting — vill jag med det andra säga: han är en skald af oändligt behag. Men med beggedera: man kan mäta er — em ni ock vore er sjelt tio gånger; här gifvas väsenden, ev äro öfver er både i förskräcklighet och näd.ev Kellgren förstod alltför väl meningen med dessa loford, för att han af dem kunde finna sig smickrad. Han ville icke af sin vederpart emottaga någon nåd. Det var då icke underligt att han gaf ett afböjande svar på den Thorildska artigheten och, efter berättelse, återgände såväl dedikationsexemplaret, som det medföljande brefvet, det senare obrutet. Men inom Thorilds krets ansågs detta anförarens beteende som höjden af ädelmod. Ännu en af Ljunggren belyst sida af Thorilds karakter, hvarom man hittills i allmänhet hyst en skef föreställning, skola vi pöpeka. Atterbom yttrar, att Thorild efter den ryktbara disputationsakten i Upsala, då han i konungens närvaro försvarade sin -Kritik öfver Montesquieu (den 22 Mars 17889), stod med ena foten inom hofgunstens omkrets, men att han häränackadt vraktlät att ditfytta jemväl den andra. Linnggren drager i tvifvelsmål blide hbofgunsten och hårdnackenheten. Att något anbud gjordes honom af hofherrarnpe, omtalar icke ens Thorild sjelf; dock är det visserligen gannolikt, att, om Thorild begagnat sig af konungens välvilja, skulle han liksom Kellgren och Leopold kunnat få en pension, kanske en anvställnivg; men favorit eller ens rätt hotmessig hade han väl aldrig blifvit. Väl ser man af hans bref till Tham och Rosenstein, att den stolte republikanen var ganska smidig, och af den förre tålde han rätt bastanta snubbor, endast de åtföljdes af pengar; men det fordrades äfven andra egenskaper för att vara favorit och deltagare i konungens förtroliga aftonkretsar. Gustaf III med sin fina menniskokännedom fann nog, att Thorild icke passade i hofcirkeln. En annan fråga är, om Thorild skulle velat träda in der, om har önskat ett tfavoritskap. Sammanställa vi alla Thorilds skriftliga yttranden om konungen — säger Ljunggren — och besinna vi undor hvilka förhällanden de nedskrifvits, så tro vi osx kunna jakande besvara deuna fråga. Hans stolta, om är höfliga, betevnde mot konungens utsände, hans visade kailsinnighet mot konungens nåd innebära ingenting deremot stridande. Oaktadt han nemligen i sin beekrifning öfver disputationstriumfen talar om denna som om ett lappri, röjer tonen i begkrifningen, i hvilken grad bans fåfänga deraf blifvit smekt. Den lysande framgån gen stegrade hans stolthet, och, för att begagna Kellgrens uttryck, full af sig, kände ban sig gent öfver konungen som makt met makt. Hofherrarnes besök gaf ökad näring ät denna sinnesstämning, och han satte en ära uti att synas som en för konungagunst likgiltig republikan. De högtfygande planer, af hvilka han då upptogs, samt dem tillärnade resan till Englaud hafva äfven i sin mån bidragit att blända honom. Men förbländningen varade icke länge. Ty med allt detta önskade han ingenting högre än att blifva påtvingad det, som han Jåtsade försmå, och detta framträder på ett mycket paivt sätt uti ett senare bref till Tham. Han berättar derati, med synbar belåtenhet, att han varit i Stockholm och blifvit cajolerad af herrarne —— bjuden att se Tell jer Montesquieu å Marseille i Sehröderheims oge — — — bemärkt af konungen, visad för Fersen 0. 8 v. Men omedelbart derpk tillägger han: Hvarför — med allt detta — ar kungen ej talt med mig? Väntar han tt falla, ett sökas? Man finner att Thorild ;b fullt allvar trodde att Gustaf skulle förjämjuka sig för att vinna honom; och han örvånades öfver att detta dröjde. De fördelar, vilka en personlig bekantskap med Gustaf sunnat bereda honom, hade han förspilt för vöjet att spela rollen af en styf republikan. )ckså kände han sig sedermera gripen af n bitter ånger, hvilken dock icke hindrade wonom från att i det fantastiska bref, hvarned han år 1800 inledde bekantskapen med Terder, förklara sig hafva varit af Gustaf II wunderbar geschätets. Ett förslag att comma i beröring med konungen skildras tförligt af Ljunggren, men vi kunna här ndast i korthet nämna detta besatta påund om att Gustaf skulle inrätta ett Triunal för reform och .upplysning, Bvilket kulle ställas under inseende och styrelse f en hoffilosof, hvartill Thorild påtagligem itkorat sig sjelf. Förslaget, som är der sesynnerligaste blandning af envälde och onstitutionalism med en liten släng af hemig domstol, blef aldrig inlemnadt, efter det Teurlin invigts deri och strängt kritiserat etsamma, hvilket dock hade till följd att horild fattade em djup ringaktning för enne sin ungdomsvär och yttrade till ett ar bekanta. att de aldrig kunde veta buru nycken gudomlig filosofi han slösat på den ytingens. Vi nödgas för i dag nöja oss med detta eferat af vissa drag i prof. Ljunggrens ramställning. Vi skola en annan gång ramlägga hans hufvadäsigter om Thorilds lats inom svenska vitterhetens häfder samt åå äfven framhålla Beskows utredning af len Kellgren-Thorildåska striden och. af det gentliga innehållet i Thorilds ryktbara Kritik öfver kritiker,, sådant det gestalar sig inför en opartisk granskning. Norsk litteratur. Af Norges nyere historie. Grev Sandels statholderskab 1818 —1827 af Yngvar Nielsen. ein, P. T. Malling, 1873, pris 108 skill. . Författaren af denna bok har förut offentiggjort värdefulla biirag till de Förenade ikenas historia, nemligen Breve fra grev I, H. von Essen til kronprins Carl Johsn Rn LR a ch NR RR NRA RR ;