Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

balsam för hans värdighet, som var i fara att taga skada genom sällskapande med det gvagare könet, Jag tror karlen är vriden! utbrast Marget harmsen. Ni ämnar icke hjelpa fram honom, säger ni, Jacob Black? ni, otering! Och för öfrigt vill jag just veta hvem som gifvit en sån som ni rättighet att kalla vår son vid hans dopnamn? Jag kan väl säga er allesammans, godt fölk, att hvad Jacob Black nu pratade, bevisar så mycket som att merniskor ofta pladdrar hvad de icke veta. Gawla hennes nåd — hon som var Mary af Melmar, — skulle velat gifva vär Huntley både godset och dottern sin, om hon fått råda, för nu har det kommit i dagen att hon är en obegripligt förståndig fru och känner värdet af sådana unga män gom sönerna af värt hus. . Men Huntley Livingstone, han sa tvert nej. Han är inte den, vår Huntley, som blir sin hustrus man och har sin.egen gård, som både äldre och ryktbarare är än Melmar, Det finns ingen gammal helgedom i hela landet som uppgär mot vårt slott, — det har jag bört sägas af dem som förstå saken och vår Huntley skulle väl förr velat skiljas från sin högra band än från det namnet. Ack, om gamle Norlaw, min salige husbonde, blott hade lefvat, för att se all denna lycka! Vår Cosmo, han är då sin far upp i dagen! hans öde är ja alldeles som en historia. Då han var bara gossen, — ej mycket högre än Jacob här, kom han att i Edinburg få ögonen på en liten fransk flicka, — jag minnes så grannt huru har berättade det alltihop för mig — se, det finns då icke något högfärdigt sinnelag hos våra söner, NR, gossen kunde inte tänka på annat, hvarken natt eller dag och hvem tro ni väl att det var, om inte just denna samma miss De