Aftonbladet – 31 december 1874, sida 2

sina ögon och stora tårar rullade ned ifrån dem öfver kinderna. Hon hade bjudit till efter sin bästa förmåga, att göra alla lyckliga, och nu hade ingen af dem, för hvilka hon så ansträngt sig, ett ord, knappt en tanke på henne; detta var mera än hvad hon mäktade tåla. Mamma, goda mamma, hör mig, hviskade Desire Ingnande. Om du äfven skulle kunnat tvinga mig — jag hade ju måst lyda dig — så skulle du aldrig kunnat tvinga Huntley; han bryr sig inte alls om mig; och det gör heller ingenting! men det finns en, som han tycker om, — en, för hvars skull han hempommit — Ketty, den de alla älska. Mamma, du hade rätt; han är ädel, han är högsinnad; men hvad bryr Huntley sig om Melmar? Det är för Ketty och för sitt eget hem som han har kommit åter. För Ketty? — således ett annat tycke? Älskar han henne?frågade madame Roche. Ja, då är dot Gud som har gjort allt om intet, Desire, och jag är äåter nöjd. Må han komma hit till mig, så att jag får välsigna honom, Jag vill välsigna er alla, mina barn, sade hon, i det hon åter steg upp och utsträckte sina händer mot dem. Ack, vänner, se på dessa bröder! — så unga — så lika hvarandra! Och här är han, som uppsökte oss i vår fattigdom, det gjorde ej Huntley. Jag hade orätt nyss, men Gud har skipat rättvisa! Medan madame Roche yttrade dessa ord kysste hon Huntleyg kind och afskedade honom samt slöt i stället Cosmo i sina armar. Hennes fogliga och lätt tröstade hjerta glömde hela det bedragna hoppet. Hon strök ömt tillbaka Cosmos hår ur den vackra, hvita pannan och kallade honom sin räddare, Han blef hennve en son, och Desir6e och Melmar, dessa båda herrliga dröm