Aftonbladet – 30 december 1874, sida 3

Ai äfven sedan belyst hela hennes lif med sin trollglans. Hvar och en af de närvarande såg på henne och hvar och en medgaf inom sig denna sköna qvinnas oförvissneliga fägring. Mina herrar, sade hon och rösten darrade litet; jag ville tala i allas eder närvaro; jag ville inför verlden skipa rättvisa, I hafven hört hvem jag i min ungdom var: — Mary Hunt!ey af Melmar och min fars arftagerska Jag var ett olydigt barn — jag reste ifrån honom. — Att han gjorde mig arflös, det visste jag; att han skänkte mig sin förlåtelse före sin död, derom hade jag icke den ringaste aning. Jag förblef fartig under hela mitt lif, som gift. Min Marie, mitt älskade barn ! här utbrast madame Roche i högljadd grät och Desir6e lade sitt hufvud på fru Marthas kaä och kramade härdt hennes klädning för att behålla sjelfbeherrskning; — det var då, som hon gifte sig med denne maun, återtog modren — denne grymme man, som krossade hennes hjarta och den hon ändock älskade till sin död. Ack, mina vänner, jag lefde som enka, med mitt sjuka barn, i min makes födelsestad. Min Jean var död, min dotter var öfvergifven, min Desir6e hade lemnat mig, för att söka sitt bröd hos främliogen. Då var det som en person kom till mitt hus lik ena engel från himmelen. Coemo, min vän, får jag uttala ert namn? (Slutet följer.)