TRETTIOSJUNDE KAPITLET. Denna samma afton då döden löste en trött själ ur banden vid Melmar, lysto månan vänligt in genom det öppna förmaksfönstret vid ett vackert landtställe, der visserligen ovisshet och mången gång bekymmer, men ej sorgen berrskade. Den lilla, täcka bostaden var belägen vid stranden af floden Esk, just sedan denna vackra ström hade passerat igenom byn Lasswade, Huset låg på en höjd och var åt framsidan endast en våning högt, då deremot den starka slattningen skänkte det fördelen att åt andra sidan ba två våningar. Byggnaden, af enklaste slag, var likväl rik på blommor och försedd med gammaldags, solida möbler och husgerådsartiklar, blanka och väl fejade som Jen spegel, kvilka skänkte hemmet desto större trefnad, emedan de hållit ut under tre generationer. Fönstret stod öppet och äfven genom detta fönster inträngde i rummet vattnets sakta sorl och doften af törn: rosor, jemte månljuset. På bordet stodo ljus, men de hade icke ännu blifvit tända och vid fönstret sutto två fruntimmer, njutande af den friska aftonluften och stundens hela, ljufliga behag — eller mihända, med glömska deraf endast upptagna af egna tankar och bekymmer. — Jag är rädd för att råda, yttrade den äldsta af de två; men ehurn jag sjelf är en gammal flicka, hyser jag inga fördomar hvarken i det ena fallet eller i det andra. Jag har lefvat för länge, Ketty, för att påstå att er lefnadsväg är den bästa; det gör ringa till saken om du är gift eller ogift; lyckan finns alltid inom dig sjolf. Det är så vanligt att man anser en ogift qvinna hemfallen åt ensamhet och ledsnad på Klderdomen, men för dig har jag ingen sådan