nog att stiga upp och att lefva för din Emile! All den frid, som hade hvilat öfver Maries ansigte, flydde åter, och den skälfvande oro, som följt hennes lif och tagit det ifrån henne, kom ännu en gång tillbaka, Ja, Emile!hviskade hon med färglösa läppar och gjorde en sista, döende ansträngning för att på hans bud stiga upp och följa honom. Med ett dämpadt utrop af ångest, kastade sig Maries mor mellan dem, och nästan glad åt att få utbyta det deltagande, som hon tyckte ville qväfva henne, mot den häftiga vrede, som på en gång grep henne, gick fru Msriha tyst och snabb som en ande, öfver till den andra sidan af sängen, grep Pierrot om armen med en kraft, för hvilken intet motstånd kunde komma i fråga, och hade, ionan han anade det, skjutit honom fram för sig till dörren ut igenom densamma, Då hon hade stängt den efter sig, ruskade hon med sina båda händer fransmanven, liksom han hade varit ett barn. Ni, satau! sade hon och glömde i sin vrede all höflighet. Ni gemena, eländiga karl! huru vågar ni komma härjin? Om ni inte genast går dit, der ni skall vara — Cosmo, kom hit! Hon är död nu, stackars barn! Han eger inte. längre den ringaste rättighet att vara qvar här i huset, om han ens någonsin haft ået — för bort honom, bara! Men eburu detta våldsamma uppträde störde lugnet i detta hem der döden nu gä stade, stördes ej Marie deraf. Hon hade nu, bättre än hvad ord kunde förtäljt henne, sett hvilka drägter de buro och hvilka harpor de spelade i den andra verlden, I