om; månen hade uppgått och spred sin ljufva silfverglans öfver träden, och öfver Mel: mars gamla boningehus, hvars tak glimmade likt en silfversköld. Under den tystnad som uppstod inträngde sorlet af Tyne, doften af rozorna och det milda skenet af månen genom fönstret. Men det blef likväl mörkare — mörkare, Denna bleka gestalt, hvilken ännu är Marie, känner det så; hon frågar icke hvarför — hon sjunker blott i ett så ljutt logn, att ingen fruktan mera finns hos henne. Jag vill sofva, gade hon sakta, med det liufvaste småleende, Nu mår jag så väl. Gråt inte mamma; då jag vaknar är jag bättre. Jag vill sofva. Och så skulle hon äfven ha gjort och utan dödsångest hunnit himmelen, om icke en fot häftigt hade stött upp dörren och en person trotsigt och bullersamt hade gått fram till sängen. Vid den nykomnas åsyn lemnade Cameron genast och utan ett ord rummet samt började gå fram och åter i korridoren der Cosmo väntade. Pierrot tilltalade genast sin hustru — sin maka! — sitt lit! — sin engel! Var det på henres befallning, som främlingar kommo till huset — som hans befallningar ej blefvo ålydda, som ban sjelf hindrades från att vara vid hennes sida? Han bad sin tillbeddå maka att skaka af sig sin opasslighet, vara stark och modig, stiga upp och för hans skull åter bli frisk. Hvad, min Marie, det behöfs ju endast litet mod! utropade han. Den som inte vill dö, dör inte. Upp, min vän! Kurage! Jag skall aldrig lemna dig mera; du skall fi behålla din tillbedda make — du skall få lefva för honom. Vi skola bli så lyckliga som englar. Räck mig handen, min lilla Maria! Haf endast mod, så går det