Aftonbladet – 29 december 1874, sida 4

— Norsk presthistoria. I ett pastorat här i trakten, berättar norska bladet -Oplandenes Avis. är det sed och bruk, ätt hvarje brud har med sig antingen ett par strumpor eller ett par vantar, som hon, efter det vigseln blifvit förrättad. går bakom altaret och -offraråt presten. När detta offer lägges till alla andra -prestationer, som utkräfvas från lysningen till dessäktenskapsakten är utförd, så kan det väl ej vara så underligt om folk i allmänhet och fattigt folk i synnerhet betraktar denna strumpoch vanteskatt såsom ett icke nödvändigt ondt, hvilket med rätta borde afskaffas. Men att våga försöket, det fordras mod till. Slutligen nu i höst var en brud karaktersfast nog att genomföra beslutet. Men hvad skedde? Presten kikade hit och dit efter det speciella brudoffret, men var icke i stånd att upptäcka det hos någon af brudtärnorna! Ett mörkt moln skockade sig i hans ärevördiga panna. Han frågade sig sjelf, om denna brud kunde vara så fräck. att hon ville bryta med ett så gammalt, så heligt och så vackert brak. Det kunde icke vara möjligt. Akten förrättades af presten, sväfvande mellan fruktan och hopp. Slutligen kommer ögonblicket, då frågan skall blifva besvarad. Bruden passerar bakom altaret, likasom de andra, och offrar, men blott pengar. icke ett spår af något etickningseller virkpingsarbete syns till. Detta är dock för starkt! Alla de närvarande harmas häröfver,. men mest brudgummens bror. Han blir så förbittrad, att han går fram till platfor: men (kyrkan ligger tätt invid jernbanan) och i en talrikt församlad allmänhets åsyn drager af sig sina strumpor och lemnar dem till själasörjarem. Om hau tog emot de begagnade strumporna utan knorr är osäkert, men att han fick em, det är säkert. CJ