Aftonbladet – 29 december 1874, sida 3

Rssa? — till Melmar? frågade Cosmo med någon tvekan. Hvart eljest? genmälde Cameron lugnt; sär detta en anmodan att afslå? Jeg far genast. Vi kunna vara der emot natten. Diligensen sfghricte förrän om en timme; ät förat något, sade Cosmo. Du har ar betat träget hela dagen; dina krafter skola svika dig innan vi hinna fram. Cameron vände sig till honom mejl ett menande leende: Mina krafter skola inte svika mig änne på en tid, sade han låvgsamt, i det han steg upp och tog sin hatt. Du kan möta mig vid diligensen em en timrne, Cosmo; jag skall passa på tiden, Först möste jag dock gå hem. Skynda dig, min vän; jag reser om du kommer eller inte. Cosmo såg efter honom med en känsla snarlik vördnad. Hela detta förhållande var nästan som i en roman och trots det starka, lidelzeiulla hjerta, som klappade i Camerons bröst, föreföll han likväl visaerligen ingalunda som en romanhjelte. Emel l:rtid kunde Cosmo icke tänka på, huruvida madame Roches ömma bref betydde att hans egna förhoppnisgar något hade ljusnat — han kunde icke ens tänka på Desir6e, hvilkens namn ej heller en enda gång var upprepat i brefvet, Han förmådde ej tänka på någonting annat än Cameron, och det underliga ödet att han ibland alla män jns skalle vara kallad till denna dödsbädd, för att undervisa den stackars, bäfvande själen om vägen till Gud. De lemnade, som sagt, Edinburgh inom en timme. Cameron hade fullkomligt återvnnnit sitt lagn, men talade knappt ett ord un: der hela resan, och Coemo håde således godt tillfälle att göra betraktelser öfver sin eg n gtällning. Ej ens Maries dödssjukdom torde