Cosmo slet hastigt upp brefvet. Den rodad, som spänd foörbidan framkallat på hans sind, försvann åter under det att hanifrigt zenomögnade skrifvelsen; sedan han ännu n gång långsammare läst den, kastade han en blick på sin vän. Cameron! sade hat sakta. Men det tycktes som om Cameron icke hade hört honom; först dö Cosmo ännu en sång upprepade haus namn, väsde han sig oa och såg den unge mannen räcka honom orefvet, Högländaren säg på det med en nåde förlägen och oreligt intresserad min, yfte halft handen för att taga det samt rågade Hvad är det?s i en ton, liksom van fruktat för att röra det. Brefvet angår dig lika mycket som mig. säs det Cameron, sade Cosmo, Det var från madame Roche; se här hvad oa skref: : Cosmo — min son, min vär! Kom åter ch var öss till hjelp! Pierrot, han, för wvilken ni varnade oss, är här, och jag unde i min dårskap icke neka Marie att ia e honom. Ni frigar mig hvarför jag gjorde etta? Ack, han är hennes make och kon Iskar honom! Jag trodde i min blindhet, tt det skulle verka godt på honnes helsa; ck! vi ha så länge sett henne vara sjok, B att vi glömt buru farlig bennes sjukdom ar och nu har denna häftiga sinnesrörelse ödat henne — va mig, jag olyckliga mor — har förorsakat mitt baras död! Hon var rycket glad, den arma hustrun! — hon var ör mycket lycklig! — cch han, som så fög örtjenar det! Men hon uthärdade icke detta terseende och hon är nu döende! Kom, jelp oss, trösta oss, Cosmwo, min vän! Vi ro här endast fruntimmer och viega ingen, om med en sådan ömhet som ni skall kunna