älskar dessa arma, Jag kan i min väl villa, om ock ej i mitt hjerta ha ett run för dem du älskar, Cosmo; hvad skal jag inte då känna för dem som han älskade oc! älskade ända till döden? Se, detta är hem ligheten! Käre gosse, hellre än att ja vuzne gods och guld, ville jag att du sjel fattade denna hemlighet. Jag kan åtminstone förstå den, sad Cosmo, i det han sed värma tryckte vän nens hand; men jag rodnar för mig sjell då jag jemför din verksamhet med min. D äro olika, Cameron. En ynglirg må taga sin hand från påo gen för att plocka en blomma på äkerrenen eller förga en fisk i vattnets, svarads OCa meron leende; men när han blir en man återvänder han till det verk, gom han er gäng började. Kom tillbaka, gosse, till dit första arbete — ännu Er det tid. Och Cosmo kände sig nästan öfvertygad medan de under dylika samtal fortsatte vä gen till den unge mannens rum, der andr: tankar och andra intressen väntade den båda. TRETTIOFEMTE KAPITLET. På bordet i Cosmos rum låg nemligen ett bref, nyss anländt och påtecknadt — angelä gets. Den darrning, som vid brefvets äsyn rep Coamo, sade honom redan på förband att det var från madame Roche och han sprang hastigt fram för att taga det. Kan ske leddes Cameron af en liknandeinstinkt, ;y utan ett ord gick han bort till en bokiylla och ställde sig framför densamma, ;ranskande dess innehåll. I denna stuvå sku!le måhända en opartisk äskådare klarast jett det trötta uttrycket i högländarens apigte och dess djupare fåror än hvad bans ingdom och starka natur rättfärdigade.