hårda lärdomen han vaon i S:t Onen, — kanske ock att han icke så follkomligt hun nit återvinna sinneslugn, efter ait ha få fängt bortkastat sitt hjerta, att han numer: sknlle åinöjt sig med ett lif uppg iden öde liga bergstrakten. Det vissa är att han e nått sitt syfte, men nu i dess ställe arbe tade träget som en trogen Herrans tjenare i Gamla staden i Edisburgh, predikade all: söndagar der i ett kspell och sträfvade mec brionande, kristligt nit för att väcka invå nearne i detta eländiga qvarter till känsla för ett bättre lif. Du har valt det goda, — det rätta, — det bästa, jag bekänner det! utropade Cosmo med värma, men buru kan du uthärda? Haru är det dig möjligt, Cameron, att be söka, att lyckas intressera, att vinna sådana uslingar som dessa? Se blott på dem! fort for den unge mannen, Föraktliga, lågsinnade, brutala, sölade ilaster och skrytsamma öfver ei.t djupa elände — ur stånd att fatta en ädel tanke, en enda, stor id. — sådana äro de menniskor vi här se. Du skall älska din nästa, heter det! — ja, väl; men att älska dessa, ligger det i mensklig förmåga? Cameron säg också på dem, men hans blick hade ett helt annat uttryck än Cosmos, Cosmo, svarade han med den djupa, klangfulla röst, scm de sista årens sorger och vunna erfarenhet bade gifvit ett mildare uttryck, har du glömt att du en gång förut gjorde mig samma fråga? Kärleken är svår art fösta, tung att draga. Jag älskar endast få i verlden och skall så göra, ända tiil elut. Men främst ibland dessa står en, hvars kärlek icke vet af några nycker och infall, liksom vår gör det. Jag säger dig iter, kära vän, hvad jag beständigt säger ill dem, Kan jag väl förstå detta? — hvad som är den djupaste at all mystöre? Han