dels af sorg och till en ej ringa del äfven af gammal, aldrig slocknad vänskap. Det säkra är, att hon räckte fram sin hand, bjert ligt tryckte Cosmos och i stor ha-t rusade nedför trappan. Cosmo ansåg det ej löna mödan att söka hålla henne qvar eller följa med; han visste mer är väl att ett sådant företag ej skulle funnit nåd för Joannas ögon. I det samma kom Cameron uppifrån den öfra förstugan. Cosmo kunde sedan aldrig rätt förklara orsaken till den ingifvelse han fick att bedja sin gamla vän följa honom hem för att äta middag; han hade på förhand ej den ringaste tanke härpli, men decna önskan fattade honom med en sådan styrka att han ej släppte den. mötsträfvige holländaren med mindre än han uppfylide denna begäran. Måhända att den sköna sommardagen äfven inverkade något på Cameron, om äfven i mindre grad, än på hans fantasirikare vän; nog af, sedan han rädfrågat sia anteckn ugabok, lade han sin starka arm inom Cosmos och de btföljles. Iåkzsom för hvarje annen menniska bade äfven för Cameron dessa fem åren medfört förändringar. Han hade nu blifvit, hvad som kallas licentiat ioom skottska kyrkan, mad rättighet att predika, men icke att utdela sakramenter, en grad som ungefär motsvarar diakonernas inom engelska kyrkan. Liksom mången annan, hade icke hel ler Cameron nätt det mål. bvarefter han under sin ungdom sträfvat; den fattige studen ten egde ingen mäktig beskyddare och den gaeliskt-tawide församlivg längt uppe bland bergen, dit bang håg stod, var ännu lika längt ifrån honom som någonsin. Hvem vet? — kanske önskade han denna prester liga befattning ej heller så mycket som förr; kanske hade han ej förmått glönma den