tt VV lsina egna oroliga, obestämda utsigter för framtiden. Cameron hade gått upp i ett hus, men kom icke åter ned och, ehuru med en vis motvilja gick Cosmo in, efter honom, genom den smala porten öfver hvilken man ännu I kunde urskilja en i sten huggen, adlig vapensköld och fortsatte vägen som hans vän före honom hade tagit, upp för trappan, Det var en vindeltrappa, swal, mörk och smutsig, men vid midten af hvar afdelning upplyst af ett rundt fönster, gehom hvilket den blå himmelp, junisolen och på afständ bergen och hafvet, erbjödo den vackraste tafia inom sin mörka ram. Cosmo dröjde några minuter vid ett af dessa fönster, ovilkorligt hänförd af den förtrollande utsigten. Juaet i närmaste föfstuga; ofvanför honom fonnos två dörrar till usla rum der fattigdom och arbete hade sin hemvist. Cosmo. ämnade gå vidare, då hans steg hejdades a! en röst som var honom väl bekant, nu visserligen dämpad, men icke särdeles milå f naturen och ganska hörbar nere i trappan, Jag vet väl inte om han kan göra dem någon tkada — troligtvis inte — men jag vill ändå underrätta er om attjag hört en person säga att han ämnade sig till Melmar. Kanske intresserar ni er icke för familjen vid Melmar? Att ej jag gör det, är åtminstone säkert; men Om ni så tycker, kan ni berätta v för Cosmo Livingstone; mig qvittar det likab Jag skall säga honom det, hördes Ca meron svara. sHvem var han? Vet ni det? Han var en fransman och jag är säker på att han var en äfventyrare, sade den andre: talsnde, : (Forts.)