börja. Madarre Roche skulle kastat sig i hans armar och gråtit .e ömmaste tårar at sympati, men detta hade icke varit möjligt för frö Marth:s, hvilken sedan många är hade varit skild från allt hvad som angick kärleksförhålla nden och för , vilken hepnes söner voro kiirare än något annat i verlden, Med nåsgson osäkerhet i rösten började således Huntloy: Det är nu, sju år sedan jag reste bort och då var hon blott en helt ang ffoka — nästan sjelf barn och dock en moder. för sina syskon, , Jag undrar hvilken förandring dessa sju ären hafva verkat på Ketty Logan?: Ketty är en god ficka, svarade mrs Ljwingstone. Kanske är jag alltför stolt, Röäre son, men sannt är, att jag tycker ingen vara god nog åt dig. Men en god flicka ör hon; jag har inte ett enda klandrande ord att säga om henne, det har jag inte. Jag kan inte lätt öppr.a mitt hjerta för främlingar, det vet du, H untley, men Ketty Logan står högt i min tarrke. Du känner bäst sjelf om du ech hon ha talats vid, men om det så :är, att du tänker på henne så kan jag inte Yklandra det; nej, fortfor fru Martha, och bemödade sig art fl röston klar, jag tacXar den Allsmäktige gom har lsdt dina tankar på ett så fromt barn. Jag har ett hårdt hjeria, Hentley — jag må just en gång för alla bigta mig för dig; — ni har alla tre varit nig så Nära, att jag i första stunden inte rätt kan rida den tanken att pi snart nog ej längre sitola tillhöra eder mor. Det var endast detta jag ville säga dig. — Sek du, mia son, jag bar sjolt ogt en dotter. Fro Martha afeltotade tvärt detta tal hvilk:st var IB ngt för att vara af benne och strök. sig hasti gt med handen öfver ögonen, Hon, kunde var a ond på Cosmo, hvilken icke