Aftonbladet – 27 december 1873, sida 2

ej fordra något allvarligare. Hvem vet — hade hon trott.att han behöfde mera allvar, skulle kanske den nyckfulla, lilla fransy skan slutit sitt hjerta för denna hans bön och vägrat att nppfylla den. Vare dermed huru som helst, det vissa är, att Cosmo på långt när icke var så tillfredsstäld af detta bref, som han vid dess emottagande trodde sig blifva. Han beredde sig till att lika missnöjd som före dess erhållande lemna sitt hem, tryckte hastigt Huntleys hand, tog ett kallt afsked af sin mor, begaf sig derpå med tungt och förbittradt hjerta till Kirkbride och lemnade missnöjda, oroliga hjertan efter Big. Han intog sin vanliga plats ofvanpå diligensen, förbittrad på menniskörna, som åkte bakom honom, förargad på alla saker, som lågo framför honom — han anträdde med ett ord resan vid det odrägligaste lynne 1 verlden. TRETTIOTREDJE KAPITLET. Nå, Huntley, hvad tycker du om våra nya grannar? frågade fru Martha då hon och sonen voro på hemvägen efter en formlig visit vid Melmar, samma måndags förmiddag som Cosmo hade rest. Detta var måhända första gången som ett besök hos den rika granpfrun hade skänkt mrs Livingstone något nöje. Det gladde hennes moderliga stolthet att stödd vid sin vackra, högsinnade sons arm, vandra genom parken vid Melmar och att med egna ögon öfvertyga sig om huru Huntley var tillfredsställd med sina nya slägtingar, Jag tänker, svarade sonen med värme, att det icke alls förvånar mig att menni skorna blefvo litet vridna för Mary af Melmars skull. Hon är ännu näatan skön. Hon är så, svarade fru Martha tvert. Jag kan icke påstå att jag är den rätta att dömma öfver sådant men hon har lagt sig vinn om att bevara skönheten. Ja, ja; inte förnekar jag att hon är vacker. Hennesg döttrar tyckas mig just ieke fått ärfva hennes fägring, tillade Huntley. Kära gosso — tycker du ej det? — icke