Aftonbladet – 27 december 1873, sida 2

att läsa det inför sin mors och Huntlay: ögon, hvilka båda med ledsnad och undrar observerade det upprörda uttrycket isonens och broderns ansigte. Detvarförsta brefvei som han någonsin hade erhållit från Dasir6e ej underligt då, att ban efter dess hastiga ge nomögnande, skyndade ut, utan att höra hur fra Martha ropade honom. Brefvet från der älskade unga fickan var äfven i hög grac otillfredsställande. Se här hvad Desirge skref: Jag visste det skulle så gåa Hvarfö är du så otålig, så orolig? — hvarför kar du icke vara lugn och vänta, liksom jag! Mamma har föresatt sig att hvad du vet skall ske; hon skulle icke gifva vika, om du bad henne aldrig så mycket och länge. Hon älskar mig, hon älskar dig; hon skulle känna sig lycklig genom att uppfylla dina böner, men ack! stackars min lilla mamma — hon har beslutat det der andra skall ske och att ändra sig, det kan icke falla henne in. Hvarför då plåga henne, mig, oss alla? Var tyst och allt skall slutligen gå väl, Ty jag är icke otålig, monsieur Cosmo, såsom du är det. Jag är i stånd till att vänta och ha tålamod, jag! Jag vetatt du gick din väg i vredesmod, att du icke gick i kyrkan, att du var vid dåligt lynne hela dagen, och din mor skall säkert anse mig vara skulden dertill. Men om du vill vara otålig — rår jag derför? Jag ber dig att vänta och ha tålamod, såsom jag har det; jag ber dig vara god och tyst och afvakta hvad som skall hända, men du gör ej som jag ber dig. Farväl då, för en vecka. Jag skrifver ill dig denna gång, emedan jag tycker att let mäste ske, men något vidare bref får Iu icke af mig. Var då lugn, otålige gosse; wu revoiri 1 Desirbex Cosmo-vände brefvet af och an, upp och red, men ingenting vidare var att hemta leraf. Desir hade icke förmått fatta sin rolofvades allvarsamma missnöje; hon hade rott att han skulle förstå och låta lugna ig af hennes halft skämtsamma bref och