Aftonbladet – 24 december 1873, sida 2

säden, som just nyss gått i ax, var nästan lika hög som han. Helst ville han undvika kyrkfolket, som utan fråga skulle bemärkt hans upphettade och oroliga utseende, äfvensom hans mot vana och sed stridane uteblifvande från den offentliga gudstjensten. Detta sistnämda förhållande ökade äfven oron i Cosmos sinne; hans samvete anklagade honom för det, emot sebbatens helgd stridande sätt, hvarpå han hade tillbragt morgonen; klockljuden tycktes honom ljuda nästan förebrående och ömt varnande, ju längre han afläganade sig från kyrkan. Den unge mannen kände i denna stund såsom en skotsk yngling, uppväxt i ett allvarligt hem måste känna — missnöje öfver sig sjelf och qvalet af min förkastade kärlek, ökadt genom föreställningen att sedan han hade användt hela veckan till verldsliga tankar och sjelfviskt vinstbegär, störde han äfven sabbatens heliga frid på samma sätt, genom att öfverlåta sig till samma verldsliga, honom ensam rörande tankar och känsor. Då Cosmo kom hem till Norlaw, såg der öde och tomt ut som i en graf. Blott den lilla flickan, hvilken bjelpte Margeti mjölkkammaren, var hemma och steg upp fråm det hvitskurade bordet i köket, der hon sittit och läst i den uppslagoa bibeln framför sig, och öppnade med en förvånad min förstuporten för bonom. Cosmo kastade sig ned i sin mors ländstol. Känslan af eget ogillande blef ännu starkare och den djupa tystnad som omgaf honom, verkade liksom med trollmakt. Äfven fru Marthas arbets: korg var undansatt och ingen enda, bokläg framme, hvars blad kunde rörts af sommarvinden från det öppna fönstret. (Forts.)