Aftonbladet – 24 december 1873, sida 2

kulle bli hans, satte sig madame Roche ned bedröfvad och rörd till tårar, men utan den sllra ringaste tanke på att rubba den plan, hvarigenom hennes unga dotter skulle godt göra Hunt!ey för förlusten af Melmar, TRETTIOANDRA KAPITLET. Då Cosmo rusade bort från Melmar, med hjertat lågande af harm och sorg, samt vek af från den skuggrika parken ut på landsvägen, började kyrkklockorna kalls till gudstjenst. Klangen af dem, som så klart ljöd i den rena, ljufva sommarluften, förmådde för några ögonblick återkalla hans tankar till det verkliga lif, ur hvilket hans lidelsefulla känslor vid denna afgörande stund för hela hans framtid hade slitit honom. Men HKans hjerta var vredgadt och djupt såradt af hvad som händt. Att ktergå till ett af religion och bruk helgadt användande af denna dag var honom icke möjligt; hans oemotståndliga längtan dref honom att fly från alla menniskor — att skilja sig fråa en verld, der hvar och en syntes honom färdig att uppoffra andras lycka, för att tillfredsställa sitt eget begär eller infall. Men klockljuden lade sig dock som en helande balsam öfver hans sjuka gjäl. Just då gick hans mor, med kärleksfull stolthet stödd vid Huntleys arm, framåt Tynes stränder, för att i kyrkan tacka Gud för hennes sons åtsrkomst. Just då gick Desir6a, som hade lemnat Melmar före Cosmo, i sin vackra, ljusa sommardrägt till Kirkbrides kyrka, icke betviflande att der få se Cosmo, och från alla håll, på vägar och stigar, sågos små skaror eller en och en af det högtidsklädda landtfolket vandra åt samma håll. Cosmo hoppade otåligt öfver en stätta och vek af inåt ett gärde, dö