Aftonbladet – 24 december 1873, sida 2

aldrig skänka henne sorg och svikna förhoppningar. Jag behöfver inte hälften af er förmögenhet och ej heller gör min bror det. Gif mig Desirs, jag vill arbeta för henne och hon blir nöjd att få dela mitt öde. — Hon är nöjd — jag har liennes löfte derpå. Jag begär ert bifall i en trogen kärleks namn, madame. Ni, gom sjelf har en så djup känsla för kärleken — ni måste skänka mig Desir6e! Ackl utbrast madame Roche och vred sina bänder — ack, mitt barn! Jag talade om kärlek emedan Marie är hans maka; men för en ung ficka är det helt annorlunda. Hon måste lyda — hon måste följa sitt ödets bud. Ni är ung — ni skall glömma henne; ett år härefter skall ni le vid minnet af denna ömma låga. Nej — min vän Cosmo, hör hvad jag vill säga: Nikan omöjligt erhålla Desir6e hvad annat helst i verlden som ni önskar och som jag kan förskaffa er, skall ni få, men Desire är bestämd åt en annan. Nej, nej, det beslutet kan jag inte ändra — ni kan aldrig få Desir6s Och rörande denna fråga var den milda, den fogliga madame Roche fullkomligt obeveklig; inga böner, inga bevis, inga föreetällningar kunde rubba hennes beslut. Med en ljuf ihärdighet som gjorde Cosmo nästan ursinnig, höll hon fast vid sitt beslut. Nej, nej, nej; allt annat, blott icke Desirbe. Madame Roche var bedröfvad öfver honomoch färdig att sluta honom i sina armar men gråta öfver hans förspilda kärlek — — fullkomligt obeveklig midt under sitt deltagande och sina tårar. Och då slutligen Cosmo rusade bort ifrån Melmar, halft vansinnig af kärlek, svikna förhoppningar och förödmjukad stolthet, samt glömsk af Pierrot och allt avnat, än Desiree, som aldrig