Aftonbladet – 24 december 1873, sida 2

Och då hon mild och leende böjde sig fram för att höra hvad ban hade att förtro henne, slog Cosmos bjerta högt både af hepp och blygsel. Han förebrådde sig nemligen i denna stund, att hvarken han eller Desire hade gifvit den ömma modren förtroende af deras hemliga förlofning. Trots allt sitt bemödande att bortjaga en sådan tanke, syntes det honom som om en skugga härigenom föll på Desire och denna känsla smärtade honom djupt. Cosmos hjerta var fallt af ungdomens första romaneska kärlek som icke kan lida den allra minsta afprutning på föremålets oupphinneliga förträfflighet. Ni säger: Marie älskar honom — och detta är skäl nog för er att göra en så oerhördt stor uppoffring, sade Cosmo med en röst, darrande af sinnesrörelsg ; — och Desir6e — och jag — hvad vill ni då säga till oss? O, madame Roche, ni är god — ni är ömhjertad. Blif mera än vän till mig! Gif mig Desirte! Desire! Madame Roche steg upp och stödde sig mot stolskarmen; — Desireo! hon vet att bon är bestämd ät en annan — At vet det också! utbrast hon och hopknäppte med en åtbörd af förtviflan sina händer. Hon är bortlåfvad — jag har gjort ett löfte — hon måste godtgöra hvad jag Mervunnit. Min vän Cosmo — min son — min lyckas förkunnare — bed inte — bed inte om detta! Mitt hjerta vill brista då jag säger nej till er, men jag kan aldrig, gifva er Desirge! Hvarför inte? sade Cosmo och den unge mannens röst ljöd nästan sträng. Ni som talar så mycket om kärlekens makt — kan ni ändock vilja förneka dess rätt? Desir6e säger inte nej på min bön; jag ber er ännu en gång — gif mig henne! Min kärlek skall