Aftonbladet – 24 december 1873, sida 2

skar, om ni ock skulle dö, än ni ville lefva är efter år i ett tomt, intresselöst lugn? Så är det ock med Marie, hom lefver, men hennes lif skänker henne ingen glädje. Hon älskar honom; hon längtar efter honom; skall då jag, som vet huru hon lider och som har i min makt att skänka henne glädje, ändå tiga, liksom: jag inte visste något? Det skulle måhända vara visast; men jag är ej vis, — jag är blott hennes mor. Hvad bör jag då göra? Ni bör inte skänka henne stundens ro med risk af långvarigt lidande, svarade Cotmo alvarligt. Madame Roche fick tårar i sina ögon, Hon sjönk ned på en stol och skuggade ansigtet med handen. Det skulle likväl vara glädje! — kan jag förneka henne glädje? ty hon älskar hbonom, hviskade Maries mor. Cosmo betraktade henne visserligen med deltagande, men äfven med otålighet och i denna stund förlät han Desir6e den häftighet som hon hade visat. Huru var det möjligt att med lugn lyssna till madame Roches, emot det sunda förnuftet stridande känslosamhet? Jag kom för att äfven tala med er om mig sjelf, sade Cosmo, Jag kan inte göra det under den oro och ledsnad, hvari ni nu befinner er. Jag ber er allvarligt tänka på saken. Om han är sådan ni säger, tag då inte emot honom i ert hus. Om er sjelt? sade madame Roche, i det hon tog bort handen som hon hade hållit för ansigtet och räckte Cosmo denna hvita, fina hand, ännu lika vacker som en ung flickas. Mitt barn, jag är inte sjelfvisk, att jag kan glömma den, som har visat oss så mycken godhet, Säg mig hvad ni ville yttra om er sjelt?