Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

vämns nybygges och den oändligt täcka sovelien i brefform: Araminta May äro le mest bekanta. Han har ock författat rent religiösa stycken, hvilka, med eller utan ackompagnement, på sin tid väckte de frommas hänförelse, an är nu mera kanske mer än tillbörligt benägen att vid allt detta utbrista i ettJag känner dig, vackra mask, men oförpekligt är att t. ex. en analys af hans en gång så prisade Helsans evange: lium, Menuiskans stöd och till och med Arbetets ära skall knnna lägga i dagen mången tom och ibålig fras, till hvilken författaren bokstafligen uppskrufvat sig utan nägot grand af känsla. Vid betraktandet af sådana aktstycken, som de bref till Lönström, hvilka vi redan behandlat, kan man ock lätt komma att fråga sig, om Almqvist nägonsin i sina bättre ögonblick varit mera än så att säga duperad af sig sjelf, Med andra ord, hur blottad han var på alla etissa förutsättningar, faller der så starkt i ögonen, att man kau känna sig frestad förklara äfven det efter allt hvad man kan finna varmt och uppriktigt menade säsom i bästa fall blott ett sken, hvaraf äfven han sjelf för tillfället varit dupe. Svårt eller omöjligt är naturligtvis att fälla någon af görande dom härvidlag; säkert är att hanli var fullkomligt konsiderationslös ifråga om medlen att ställa det egna jaget i en glän-. sande dager. Vi skola anföra ytterligare ett prof härpå, en emäsak, om man så vill, men dock någonting mycket karakteristiskt och för litteraturhistorien minnesvärdt. Den som genomgår Stockholmstidningarna för åren närmast före den katastrof, som jorde ett förfärande slut på Almqvists underliga bana i fäderneslauvdet. skall i recensioner öfver Almqvists skrifter kunna finna anfördt ett yttrande af Tegnåer, att förat efter hundra år blir svenska folket i stånd att uppskatta Almqvists storhet. Detta yttrande, som möjligen på något sätt framdeles skulle kunna inflyta i den litterära bäfden, är antagligen uppdiktadt afAlm qvist sjelf; Tegrår var. när dettalästes, ej längre bland de lefvande och kunde följaktligen ej reservera sig, men hans efterlemvade skrifter göra det indirekt, För öfrigt voro Almqvist och Tegn6r så i grund och botten skilda lynnen, att man redan derat bör kunna sinta till omdömets pxeudoklassiska natur, i sybnerhet vid en blick på det ställe i Tegners nyligen uwgifna bref, der ban talar om att den äkta poetiska pro: dektionen ej är annat än ett väl organiseradt ainnes helsa, en lek föranledd af öfverflödande intellektuella lifskrafter; ett fröjdesprång utöfver hvardaglighetens gränser. Vi ha hört omtalas ett annat yitrande af Frithiofsskalden om förf. till Törnrosens bok, hvilket icke heller eger för sig något tryckt kriterium, men ljuder vida tillförlitligare, att nemligen Almqvists diktning tycktes honom vara en ström med grumligt vatten, hvari undantagsvis on och annan silfverklar våg väller fram. Nog af, hvem som än fält den ofvan anförda profetian, så innebär den möjligen en viss Beanvirg. Den nuvarande generationen står kanske ännn för nära de förbällanden, vader hvilka Almqvist utveeklade sig, för att fullt opartiskt bedöma häns författarbana. Att detta lyssnde skaldesnille ej ett sekel härefter skall ha sjunkit i värde, anse vi mer än troligt, så mycket mer som hans många formelt underhaltiga aleter då utan tvifvel äro glömdå. Men Almqvists skrifter komma säkerligen aldrig att med fördel tjenstgöra såsom, hvad danskarne med ett godt ord benämna, morskabsläsnings, och ået är i viss mån derför vitillåtit oas göra vissa er ioriogar vid valet af det första verk, som u:sändes, då vi ordvingen kom att göra den kvenska allmänheten ånyo förtrogen med C. J. L. Almqvists författarskap. Drotthin: gens juvelsmycke kan möjligen ännu fängsla iekilliga unga och oerfarna personer eller i allmänhet den mindre kritiska publiken, men frambringar i skdant fall icke någon god verkan, ty innehållet är, såsom vi upp visat, icke sondt. Men för mera tänkande läsare, för hvilka den nya upplagan egentligen berde vara beräknad, kommer Almqvists författarskap, för så vidt bekantskapen dermed först au inledes, att stå i en högst besynnerlig dager. Enklaät öch pä turligast hade väl varit att låta äfven den nya upplagan af Törnrosens bok, så att säga, börja med början, med Jagtslottet, som eger mycken postisk skönhet jemte de bizarra bugskotten och det experimenterande, iskalla lugnet, och som häller sig någorlanda inom rimlighetens gränser. Enligt hr Alb. Bonniers senaste tillkännagifvande skall tredjs häftet, som utkommer strax på nyåret, innehålla slutet af Ramido Mearinesto samt baron Jalius K., Ur fröken Eleonoras reseminnen, hvarefter utgifningen går bakIlänges och första delen af Törnrosens bok ntkommer! Metoden må lindrigast sagdt kallas något egendomlig. Törnroseas boks, heter det i den nya annonsen, kommer att omfatta 4 å 5 delar, hvaraf de första redan äro under tryckning och upptaga: I. Jagtslottet; — Heremitagets — Hinden. IL Drottningens juvelsmycke, — Ramide Marinesco, — Baron Julius K. III. Signora Luna, — Columbine, — Araminta May, — Kapellet, — Palatset m. fl. Efter Törnrosens bok kommer ena samling af Almqvists smärre Öppsatser, och denna afdelning af verket skall tiliika upptaga en literär karakteristik samt en lefnadsteckning af diktaren och Bbtföljas af-hans porträtt. I en se nare afdelning är det förläggarens afvigt att utgifvd såtskilliga al Almqvists bälta romaner samt berättelsen Amorina. Vi ha hört ett rykte att till dessa Almqvists bästa romaner skulle komma att räknas bland andra Tre fruar i Småland och kunna — i fall uppgiften är riktig — deröfver icke annat än på det lidigaste för: våna oss; alldenstund detta digra opus torde tillhöra Almavists minstilvekliga. Öfnt ng tg en A a (0