Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

villade hedning, att ni inte sjelf begripe hurna man en dag som denna bör skicka sig i värt land. Tror ni att jag skulle vilja se min son Huntley gift med en annans frånskilda hustru ? eller tror ni att ett äk tenskap här kan upplösas af annat än dö den? Men hvartill gagnar det, att jag ta lar med en sådan som ni? Gå er väg och sök upp er hustru och blif god emot henne om godhet finns i ert hjerta, hon må vars en dåraktig qvinna som ännu kan ha tycke för er, äfventyrare som ni är — kanske äl hon också närmare sitt slut, än hvad ni förmodar. Gå er väg och visa henne väl vilja om ni det kan och hvart enda ord som jag sagt må ni alltför gerna säga er hustru. Hvilket skulle varit svårt nog för frans mannen att göra, då han visserligen kände engelska epräket bättre än; som vanligtvis är fallet med hans landsmän, men hade be; tydligt svårt att reda sig med den skotska dialekten, kvilken fru Martba, i synnerhet om hon var uppretad, flitigt begagnade. Adieu, kamrat! skrek Pierrot och vin kade med handeu åt Huntley; då ni ser mig åter, skall ni få skåda en milor, en no: bel seigneur. Var lycklig tillsammans med er älskvärda fru moder. Jag går till min maka, som tillber mig. Adien. ,Ja, detta är verkligen en sanning, sade fru Martha och drog ett djupt andetag, då den besynnerliga gästen hade försvunnet för hennes blickar, -på vägen till Kirkbride. Ack, Herre, min Skapare! hvad denna verld är full af underlighet! Sä vidt jag har kunnat förnimma, är det som han säger — hon tillber honom och likväl är han både en bedragare och en äfventyrare! Cosmo kunde, då hans blickar följde fransmannen, ej annat än tänka på Cameron,