Aftonbladet – 20 december 1873, sida 2

OU—MMMMMMMMMMM kojor till gudstjeneten. Den klara sommwar dagen låg så stilla som em dröm Sädenr växte, blommorna öppnade sina kalkar,-solen sken, men icke en enda stämmy hviakade att den pligttrogna naturen fullföljde sitt värf Gud till ära, äfven på hvilodagen. Tyne fist lungnt inom sina höga atränder, Kelpie kastade sig skummande ned genom ravinen och alla små bäckar föllo ned i Type med ett ljud, likt en silfverklockas kleng. Vid gångstigen, just der Desirbe om gång sjönk ned i sin förtviflan öfver falsk vänskap och hycklad kärlek och höll på att frysa till döds den kalla vinterqvällen — just derskymtade äfven nu något hvittjmellan: träden. Det var Desir6e, som satt der på en sten, försjunken i tankar. Den oro som följer hela menskligheten, skuggade äfven dessa tankar; det var ingen mörk skugga, Plott.lik den lätta dimma, som sväfvade ötver Tyne, men den unga gvinnans snöhvita panna bar ett allvarligare uttryck än för fem år sedan, och de ögon, som Cosmo Liviogstone då kallat stjernor, blickade oroligt framför sig. Desirbe kände sig sorgsen der hon satt, halt i skaggan och halft belyst af solen, stödjande sin kind-mot handen, medan: sommarvinden lekfullt förde en och annan droppe skum från Kelpie i hennes hår, der de glittrade som juveler, -I grunden hade hon dock just ingen anledning till-sorg, om icke för en persons skull, som var hende mycket kär — och denne person var just han som med ilande hast Kommer vägen fram och som, ännu mera orolig än hon, i Deiir6es närvaro glömmer all froktan, alla qval — Cosmo Livingstone! S (Forts.)