Aftonbladet – 19 december 1873, sida 2

. ska teatern. I går ändtli Mä bebädade svenska ori givalet, Skådespelerskan, öfver denna scen och Äskålades med ett säråsm. SPändt in. iveage, hvilket ofta gaf sig Init IT Mus? bi fallsyttringar. Ej ens i går hade in3n tav, dastta n om ej fru Almlöf i sista stön den ial frn Ibergg parti, förnt böstämdt åå fru Kinmanston, hvilken af ha stigt påkommet illamående hindrades aw uppträda. Ett närmare bedömande vare sig af stycket eller de spelande anse vi böra uppskjutas till dess ett förayads åskälande eif.dt en fastare grund derför. Så mycket torde dock kuana sägas att i karaktersteck: ningens skärpa står detta lilla sködespel ojemför!igt öfver åe allra flesta svenska originaler, ty hufvudpeorsonen, Ester Larson, är ingen ofta Bedd typ, utan en rr: spruoglig och i sina allra flesta drag åtminstone psykologiskt Sann, fullt individua ligerad karakter. Hon är owityelaktigt icke d stt göra ett uteslutätids godt och behagligt intryck, men fru Hvasser, den svåra rollens framställarinna, förstirker dock kanska mer än beböfligt det intryck ät det stygge, som den rikt begåfvade, men oupp: fostrade och med hänsyn till sig sjelf oklara anga skådsrpelerskan bör gifva. Det skall blifva oss ett verkligt nöje att återkomma till en närmare redogörelse för denna in tressanta företeslse på den inhemska dramatikens omride, hvars författare — till lika med hufvudpersonerna i pjesen eiter dess slut af publiken framkallad — till kävnagafa a fulltomligt okänd. Af de båda em franska komedier, Min mling och Eftersommar, hvilka tienade il att fylla programmet, var den förra ganska fin, men uifördes i allmänhet på ett sätt, som knappt gjort en mera framstående landsortsteater syunerlig heder. Huru kan man gifva den visserligen i sin sjelfkärlek narraktige, men dock elegante och till och med spiritaelle unge baronema roll ät hr Lagerqvist? Hr Hartman får så ofta upp gifter, för hvilka han ej passar, atvkan väl någon gång kunde få en, åt hvilken hans individnalitet egnar sig. Ej heller hr Norrby passade för återgifvandet af den mamie autografvurmen, till hvars framställniog i första rummet foråras en sådan osökt bonhommie, hvari t. ex. Fr. Deland är mästare. A propos, hvarför söker ej teaterstyrelsen bereda sin publik det nöjet att återso denne i sitt fack främste af våra skådespelare såväl i nägra af hans gamla roller, som i några nya, för hvilka kans långt ifrån en: pidiga konstnärskap läwpa sir. Han har fått gastera , då teatern varit ri rezutser än pu, och hans uppträcn. i Kristiania gör antarligt, att han ej för alltid öfvergifvit sin konst: — Efterpjesen deremot uifördes förträfffigt, i första, ram met af hv EK. Almlöf och fröken Lindqvist, sarat innehöll flere både täcka och roliga piater, som trots den alltför stora Kingden aöllo äskådarne vid godt lynne.